Hej igen alla läsare som fortfarande kikar in här. Jag har nu bestämt mig för att lägga The Corner på hyllan och fortsätta med en ny, riktigt sorglig denna gång - I Miss You. The Corner kommer jag förhoppningsvis att fortsätta med i framtiden. Designen till den nya och allt är klart, det är till och med så att prologen kommer att dyka upp om bara några minuter. Så om ni vill följa denna, vilket jag hoppas på, så finns den på http://imissyouff.blogg.se (klicka på bilden för att komma dit)

Hej alla snälla läsare! 

Nu har det gått en hel månad sen jag lade upp ett kapitel, kan knappt fatta det. Det är verkligen huuuur många som helst som har undrat och bett om ett till kapitel. "Kommer du tillbaka?", "Vi saknar dig" osv. Jag har fortfarande en liten del av er, ungefär 50 personer som kikar in varje dag, för att titta om jag - kanske - lagt in ett nytt kapitel, men nej. Bara tanken på eran tålmodighet gör mig så himla glad! Så jag tänkte ta och lägga in ett inlägg för att visa hur mycket jag bryr mig. Alla era kommentarer har gjort mig jätteglad verkligen.

Och varför har jag slutat skriva då? 
Delvis för att jag har riktigt fullt upp just nu. Skolan, sedan stallet/ träna - varje dag. Jag har alltså inte så mycket tid längre. All tid över går åt att plugga, vara med ponnyn eller hålla på med musiken som betyder grymt mycket för mig nu. 
Men även för att jag helt enkelt inte har lust att skriva på denna fanficen. Vilket verkligen är synd, blir så arg på mig ibland. En del av er skriver så fina kommentarer som gör så att jag blir arg på mig själv för att jag slutat. 
Intresset för grabbarna kommer jag aldrig tappa. Visst, tiden av fangirling är nog över. Men jag älskar dessa killar över allt annat. 

Just nu håller jag på att fundera. Ska jag börja med en ny fanfic, eller ska jag sluta helt och hållet? Om jag frågar er, blir nog svaret det första. 
Jag vet inte. Har faktiskt inte lust med att börja på en ny, sedan sluta efter 15/20 kapitel som jag gjort med de två jag skrivit hittills. Ska jag börja på en ny, så ska jag verkligen satsa på den. Och det tvekar jag på om jag har tid med... 

Börjar jag på en ny fanfic (i en ny blogg) så får ni såklart uppdatering om det. Gör jag inte det, så får ni antagligen uppdatering om det också. 

Det var nog allt. 
Tack för att ni följt den här, vi får se om den avslutas eller hur jag gör! Vi hörs ♥
Släng gärna in en kommentar, det betyder mycket!  

På dayiews.com lägger jag faktiskt upp riktigt mycket om one direction. Och om det hänt något med den här fanficen så lägger jag också upp det där först. Men även massa bilder ur mitt liv. @wildspirit heter jag där, så det är bara att lägga till mig.

Detta har hänt: (Taylors perspektiv)
Han kramade mig och hållde mig betryggande mot mitt bröst.
- Babe, don't worry. She's upset, that's all.
Jag nickade.
- By the way, where were you? frågade jag och tittade på honom.
- In the kitchen, making breakfast.
Hans ord chockade mig. Han var inte i köket, jag hade ju nyss varit där. Varför ljög han?
- You're beautiful, sa han plötsligt.
Jag började förståss rodna och tittade ner. Sedan kände jag två svala fingrar under min haka och jag tittade upp på honom igen. Han tittade på mina läppar medan han bet på sina egna och sedan blickade han på mina ögon. Hans läppar nuddade mina
Jag besvarade kyssen och drog händerna genom hans hår. Efter några få sekunder placerade han sina händer på mina kinder och flyttade bort mig, som om han ångrade kyssen.
- Sorry, I don't know what's wrong with me. Shit...
Han slog ihop med händerna i ansiktet, ställde sig upp och småsprang in i huset.

---

 

Jag hade ljugit för henne. Blandat in henne i allt som hänt. Det kändes fel att inte berätta för henne vad som pågick, men hon fick bara inte veta, än. Samtidigt så gjorde allt det här att jag också mådde dåligt. Det som höll på att hända var inte på lådsas. Det var inget skämt. Det var allvar, och det hade jag insett nu.
Jag försökte samla tankarna. Kanske skulle jag berätta allt?

Med Taylors besvikna blickar i ryggen gick jag fort in i huset. Jag svor tyst för mig själv och gick genom korridoren bort till Harrys rum.

Harry låg i soffan, tittade upp i taket. Han kände mig förstörd, visste inte vad han skulle ta sig till. Svetten rann ner för hans panna, kudden bakom nacken var klibbig av svett. Förtvivlat slog han med knytnäven på armstödet. Vad fan hade han gjort? Harry bet sig i läppen för att inte brista ut i gråt. Han drog båda händerna genom håret. Det här fick bara inte hända. Emily var 16 år. Sexton. Vad hade han gjort...? Han måste vara stark nu, men vad skulle han säga till henne? Han tog upp sin iphone och möttes av ett nytt meddelande.

From "Mom" 07.29: Is everything alright with you? When are you coming home? Miss you sweetie.
xoxo Anne.

Jag suckade och skickade snabbt ett svar.

To "Mom" 07.30: Things goin' bad, but we're all alright. I'll let you know when I'm coming home. Miss you to. xx

Harry låste sin mobil och började trumma intensivt med fingret på den.
Plötsligt kom Zayn in genom dörröppningen.
- Hey, sa han och satte sig på sängen bredvid Harry.
- Hi. Han fortsätte röra pekfingret upp och ner.
- You can be wrong, you know.
Harry skakade häftigt på huvudet. Nej, han hade inte fel.
- You should at least talk to her, sa Zayn lungt.
- Don't you understand how I feel? I feel absolutely shit because of this. And that's everything is my fault doesn't make things better. Emily has been crying every second of the last days, she doesn't listen to me at all. I'm trying to be strong, to make the best of this. I don't know what to do, I'm so damn scared.
Med ögonen fulla av tårar skrek Harry ilsket ut sina tankar åt Zayn. Zayn nappade upp varenda ord och tittade allvarligt på honom.
- I'm sorry, viskade Harry. Han sänkte huvudet och drog igenom händerna i sitt hår. You're right, I should talk to her, I just don't know what to say to her, she's crying like all the time.
- Just one more thing, började Zayn. Why did you...
- No, stop it! Harry tog irriterat händerna för öronen och blundade.
- I was an idiot, okay?
Zayn började gå. Vid dörrkanten stannade han och vände sig om.
- Yes, you were.
Han gick ut ur dörren medan Harry lade sig på sängen igen. Han blundade och en låt dök upp i hans huvud. Han började sjunga tyst för sig själv.
Emily kom in i rummet. Hon grät. Harry tittade på henne, men tittade bort när hon kollade tillbaka på honom. Emily gav ifrån sig en högljudd suck och började fläta sitt hår.
- Em, började Harry.
Hon svarade inte. Harry ställde sig upp och placerade händerna på hennes midja. Han lät hakan vila mot hennes axel medan Emil slutade borsta sitt hår. Hon lade ena handen på hans och andades tungt. Sedan vred Harry henne mot sig.

I några sekunder stod han där och tänkte han ut vad han skulle säga. Inga ideér syndes till, så han sjöng tyst i hennes öra.

(Om ni vill får ni gärna sätta på justins live-version medans ni läser, det gjorde jag medan jag skrev och började gråta till slut, hehe.. http://www.youtube.com/watch?v=9YfbM70P4vQ)

Oh no, oh no, oh yeah...

Harry kysste Emily lätt på kinden medan hon tittade ner i golvet.

They say that hate has been sent
So let loose the talk of love
Before they outlaw the kiss
Baby, give me one last hug

There's a dream that I've been chasing
Want so badly for it to be reality
And when you hold my hand then I understand
That it's meant to be 'cause, baby, when you're with me

It's like an angel came by and took me to heaven
'Cause when I stare in your eyes it couldn't be better

Let the music blast, we gon' do our dance
Bring the doubters on, they don't matter at all
'Cause this life's too long and this love's too strong
So baby, know for sure that I'll never let you go

I got my favorite girl
Not feeling no pain, no fear
Don't have a care in the world
Why would I when you are here?

There's a moment I've been chasing
And I finally caught it out on this floor
Baby, there's no hesitation, no reservation
By taking a chance and more, oh no, because

It's like an angel came by and took me to heaven
'Cause when I stare in your eyes, it couldn't be better

Let the music blast, we gon' do our dance
Bring the doubters on, they don't matter at all
'Cause this life's too long and this love's too strong
So baby, know for sure that I'll never let you go


- I've been an idiot, and I know it. But... whatever happens now, I will always continue by your side. With a baby or not, I'll love you both. Always. We have to try.
Emily tittade storögt på Harry medans hennes hjärta slog fortare än någonsin. Vad skulle hon säga? Hon ville verkligen inte det här. Hon var alldeles för ung, och det visste de båda. Men med Harry vid hennes sida, skulle hon klara det då?
Plösligt högg det till i magen på henne. Knäna viktes och med en smäll landade hon på golvet. Harr y for ner på knä bredvid henne och såg hjälplöst på medan Emily vred sig.
Hon skrek av smärta medan hon testade olika ställningar att ligga på. Till sist blev det för mycket för henne. Emily kämpade sig upp på knä, lutade sig fram och spydde.

Harry rös gång efter gång. Paniken ilade genom kroppen på honom.
- I'll take you to the doctor, fick han ur sig och lyfte upp Emily i hans armar.
- So don't fear, don't you worry 'bout a thing. I am here, right here, I'll never let you go... sjöng han tyst.

---

---

Wohoo, del 14. Det här kapitlet är man tvungen att läsa väldigt ordentligt, så man inte missar något^^
Det här kapitlet handlade alltså om Harry och Emily, och nu fick ni veta "hemligheten". Ni som inte har följt min ff och kanske börjar läsa nu märker nog att det här kapitlet var lite svårt att förstå, men ni får läsa dom andra också så förstår ni! 

Jag har inte bestämt mig om jag blev nöjd eller inte med detta, lite trögfattat kanske...
Aja, hoppas ni gillar det i alla fall. 20+ till nästa? ♥

---

---

Hm... varför ljuger Zayn och varför beter sig han och Emily konstigt?

Skitkapitel... men lite spännande kanske? Jättekort blev det också..
Jag hade faktiskt skrivit det här kapitlet redan, men jag tog bort allt och började om eftersom att jag inte visste alls vad som skulle hända. Nu har jag några framtidsplaner som jag tror kommer bli väldigt spännande. 20+ till nästa? Ni är bäst guys! ♥

Detta har hänt (Louis perspektiv):
Efter några låtar till så började vi svara på tweets. Taylors kom som tvåa och genast blev det ett väldigt liv i publiken. Zayn - som var mot publiken - satt i soffan och reagerade inte av alla skrik.
- Zayn, sa jag i mikrofonen.
Han svarade inte.
- Zayn, sa jag igen, lite högre den här gången.
Han tittade upp.
- Maybe you should answer this? sa jag och nickade mot tweeten.
Publiken skrek värre än någonsin och Zayn vände sig om. Han stirrade framför sig och sedan for hans blick ner där stolsnumret stod.
Han blickade bländat ut över publiken och en strålkastare for ner på Taylor. Hon reagerade lika som Zayn. De stirrade chockad på varandra medan publiken höll andan.

En pinsam tystnad vällde över publiken. Zayn tog ett fast grepp i sin mikrofon och förde den sakta mot munnen. Han tog ett andetag.
- I think... that you all know why I've felt so depressed lately.
Zayn tittade ut över publiken.
- It feels wrong to say that Taylor left me, because... she did'nt. She left the haters.
We have never bothered us about the haters, because we have so many fans who support and believe in us. But, it feels shit when the haters starting to hate on our family and girlfriends. But they're strong, so they make it.

Zayn försökte titta in i Taylors ögon i ljuset och log mot henne.

- I wanna say one more thing. I love my girlfriend more than everything, and no one in the world can change that anymore.
Han bet sig i läppen tittade ner. Någon började klappa i händerna. Det spred sig och inom några sekunder applåderade hela publiken.
- Get down to him! skrek någon.
- You're a part of them Taylor, be with them!
Zayn tittade förvånat upp, Taylor också. Zayn log och försökte ännu en gång hitta hennes ljusblå ögon någonstans i ljusskenet.

Jag tittade mig förvirrat omkring. Skulle jag gå upp på scenen, vara med dem? Jag kände blickar åt alla håll. Jag tog ett andetag, och ett till.
- Gå du hjärtat, viskade mamma i mitt öra.
Mitt hjärta klappade värre än någonsin när jag trängde mig fram i vimlet. Jag kände fortfarande ett obehag av människor som skulle börja trampade på mig. Men alla var lugna, tittade bara nyfiket på mig. Allt var tyst, alla var spända. Jag öppnade en dörr som tog mig bakom scenen. Dörren ledde mig in i en lång korridor. Jag började gå, men stannade genast upp när jag såg Zayn. Vi stod stilla, på varsinn sida av korridoren. Ingen såg oss, det var bara vi. Vi tittade på varandra i några sekunder, sedan började jag sakta gå mot honom. Desto närmare jag kom, desto ivrigare blev jag. Jag var nu 2 meter ifrån honom, och nu kunde jag titta in i hans ögon ordentligt.
- I'm so sorry. I made my biggest mistake ever.
Jag tog ett steg och burrade in ansiktet i hans hals. Jag andades in doften av hans parfym och kände hans armar runt mig.
- I could have stoped you before you maked that mistake, sa han.
Jag tittade upp på honom och flätade in fingrarna i hans.
- I love you, sa han och drog mig intill sig igen. And no one can take you away from me now.

Vi tog varandras hand och sprang upp på scenen. Nu var allt perfekt.

-------

- Zayn, mumlade jag.
- I did'nt mean to wake you up... viskade han.

Jag tittade upp. Vi satt i bilen på väg hem från konserten. Eller låg, snarare. I alla fall jag. Mitt huvud låg i Zayns knä och han flätade intensivt mitt hår. Jag tittade mig omkring. Min mamma satt bredvid mig. Fan... Jag rodnade men hon log bara mot mig. Liam, Louis, Niall och Harry satt i framsätet och skrattade åt varandra.
Limousinen stannade och killarna öppnade dörren för att gå ut. Jag satte mig upp och vi gick ut ur bilen. Stjärnorna lyste på himlen och jag ägnade några sekunder på att titta på dem innan vi gick in i huset. Jag älskade stjärnor, det hade jag alltid gjort.
Jag hängde av mig min jacka i hallen.
- Shall I show you where to sleep? frågade Zayn artigt.
- All right, thank you! sa mamma och följde med Zayn.
Jag fnissade, sedan gick jag in i vårat sovrum. Jag satte mig på sängen och tog upp mobilen för att titta hur mycket klockan var. 00:09. Plötsligt började min mobil durra i mina händer - någon ringde. Mormor... I och för sig var det inte så konstigt. Hon hade ringt varje dag när vi nyss flyttat och efter ett ordentligt tjat av mamma att inte ringa mer så hade hon låtit bli. Men nu ringde hon igen.
Jag tvekade men sedan klickade jag på den gröna luren.
- Hej mormor, sa jag och fnissade när jag hörde hur dumt det lät.
- Hej gumman! Jag har inte vågat ringa på grund av din mamma... Är hon fortfarande lika sur på dig?
Jag himlade med ögonen.
- Nejdå, hon har faktiskt blivit jättesnäll! sa jag ironiskt och dunsade ner på rygg på sängen.
- Åh vad bra. Hur har ni det?
Jag vände på huvudet och såg Zayn komma in genom dörren. Han drog av sig sin t-shirt och satte sig på sängen bakom mig. Jag kunde inte slita blicken ifrån honom.
- Gumman? Är du kvar?
- Åh, förlåt. Var var vi?
- Jag frågade hur ni hade det.
- Ja, jättebra! mumlade jag.
Zayn böjde sig över mig och kysste mig på pannan. Jag skrattade.
- Jag kanske stör? frågade mormor nyfiket.
- Nejnej...
Zayn pussade mig överallt i mitt ansikte för att retas. Till sist hamnade hans läppar på min mun och jag fick lite panik.
- Har du en kille där...? mormor blev mer och mer nyfiken.
- Nej, verkligen inte!
Jag försökte låta normal även då jag var mitt uppe i en kyss.
"I'm not having a boy here", mimade jag till Zayn som skrattade högt.
- Mormor, kan jag ringa imorgon?
- Ja gör det hjärtat! Mormor saknar dig!
Jag fnös till för att inte börja gapskratta.
- Jag saknar dig med, vi hörs imorgon, sa jag och lade på.
- Who was it?
- My grandma... mumlade jag.

Min mobil vibrerade ännu en gång. Ett sms.

From "Mamma" 00.15: Jag vill inte komma in och störa er nu så jag skriver ett sms istället. Zayn verkar vara en gentleman rent ut sagt och jag är än en gång ledsen att jag skrek på dig. Han berättade om dig när du sov i bilen och man hör på hans röst hur mycket han älskar och bryr sig om dig.
Puss & kram, mamma.

Jag log.
- I feel so silly when you speak swedish, you must teach me sometime! sa Zayn.
- Of course, sa jag och fnissade.
Han flätade in fingrarna i mitt hår och kysste mig igen.
- Are you tired? frågade han lungt.
- No, not really. I slept in the car, remember? jag log snett.
- Good, sa han firnurligt.
Jag rynkade pannan. Vad menade han med det?
- Come with me.
Han tog min hand och lockade mig med sig ut genom bakdörren. Zayn stängde den efter oss och vi gick ut på gården. Han tog mig till stegen längst husets vägg och nickade mot den.
- Ladies first.
Jag tittade på stegen, sedan på Zayn och skrattade.
- You're serious!
Han nickade och försökte se allvarlig ut.
Jag höjde ögonbrynen och klättrade upp för stegen. Huset var högt, och det tog ett tag att komma upp på taket. När jag kom upp så ställde jag mig upp och granskade den fantastiska utsikten.
- Come here.
Zayn kom upp bakom mig och tog min hand. Han tog med mig till mitten av taket där vi satte oss ner.
- I... började jag.
- Tay. Jag vände kvickt på huvudet.
- Let's forget all of this. We're back to the beginning again, okay?
Jag nickade sakta.
- Yeah...
- Good.
Han kramade min hand och vi tittade ut över utsikten av lysen från husen och alla tusentals stjärnor.
- Do you know what I want? Jag bet mig i läppen.
- What?
Jag tittade på honom.
- I wan't to get back to England and stay there with you forever.
Som vanligt pratade jag rätt ut utan att tänka. Det lät fånigt, "forever".
Han log.
- Yeah, me to.
Jag tittade ner på gatan i några sekunder och kände Zayns blick bredvid mig. Jag vände på huvudet och hans gyllenbruna ögon var fäst på mig.
- Don't look at me, look at the stars, they're beautiful... mumlade jag.
Han skrattade.
- They're nothing compared to you.
Jag rodnade och vi tittade på varandra i några sekunder. Jag lade mig ner på taket, blundade och fnissade.
Jag tittade upp när jag kände hans varma andedräkt i ansiktet.
- Trust me, we're going to England, sa han.
Han började blicka mellan mina ögon och min mun, och innan jag visste ordet av så låg vi där och kysstes, mitt uppe på taket. Nu var allt perfekt igen.

---

---

 

Haha jaa, "lång pause".. nej, men Evelina ville så gärna ha det här kapitlet och det har varit färdigt ett bra tag så här är det! Kan jag få 20 kommentarer? :') ♥
Vi får se när nästa kommer upp, om en dag/en vecka/en månad/ett år

Detta har hänt (Taylors perspektiv):
Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta jag med, sedan lät jag mina läppar snudda vid hans. Jag ställde mig upp och lät min hand glida ur hans fingrar. Han bara satt där, sa inte ett ord. Andades tungt och såg mig gå iväg längst gatan. Jag blinkade hårt och tog upp min mobil. Snabbt bläddrade jag igenom min kontaktlista och fick fram mamma. Hon svarade efter bara en signal.
- Mom? 
Tårarna rann hjälplöst ner från mina ögon och min hals sved.
- Yes? 
Jag orkade inte bestämma mig för om hon lät sur eller inte.
- I wanna go home... viskade jag.

---

- Good evening! 
Jag tittade upp. En flygvärdinna klädd i vitt tittade på mig med ett förfärligt léende. 
- Not anymore... mumlade jag och vandrade längst gången tills jag hittade en plats. Jag satte mig ner, knäppte fast mig och tittade tomt ut genom fönstret. 
Jag tog trött upp min mobil och loggade in på twitter. Jag scrollande bland alla tweets jag hade fått. Inte för att något spelade någon stor roll längre, men ändå. Alla på twitter hade olika åsikter. Vissa tyckte att jag var en idiot, medan vissa förstod att det var för hatet jag gjorde som jag gjort och försökte få mig tillbaka med Zayn. Men jag hade bestämt mig, och inget kunde få mig att ändra åsikt nu. 
Jag loggade frustrerat ut. Jag bläddrade igenom min kontaktlista. "Zayn Malik". Jag fastnade med blicken på namnet. Jag var tvungen att göra det. Gå vidare. Jag bet mig i läppen, tog ett andetag och klickade på "Delete". Sedan gjorde jag samma sak med de andra killarna. Jag blundade för att inte börja gråta.
- Are you okay? 
Jag tittade upp. En man satt bredvid mig. Han påminde om någon. Rösten var speciell, han var inte här ifrån. Då slog det mig. Mannen på gatan i New York. 
- It's you! sa jag utan att tänka mig för. 
- Yes, it's me allright. Were's your lad? 
- He's back in New York, mumlade jag.
- Why? 
- It's... a long story. Jag log lite mot honom.

Efter den långa flygresan gick jag ut från flygplatsen och satte mig i min mammas bil. Inte ett ord sa hon. Inte för att jag hade förväntat mig något... 
Solen hade precis gått upp när vi lämnade bilen och försvann upp i lägenheten. Jag drog med mig min väska in i mitt rum och skulle precis stänga dörren efter mig när mamma stoppade mig oväntat.
- Taylor, kom hit. 
Jag tittade mig automatiskt omkring, som om det var någon annan som just sagt det. Jag gick in i köket, satte mig på en stol och tittade ner i bordet. 
- Säg inte "vad var det jag sa", snälla. 
Jag blundade och beredde mig på en regäl utskällning. 
- Jag tänkte inte säga det. Men jag är riktigt besviken på dig. Jag förstår inte varför du var tvungen att möta en kändis sådär. 
- Mamma, jag gillade inte Zayn för att han var en kändis. Herregud. 
Hon struntade totalt i mig och fortsatte babbla.
- Du har väl aldrig gått ut med killar förut. Skulle det vara nödvändigt nu? Du är bara 16 år Taylor. Och att inte berätta för mig varför du åkte till New York? Och vad som hände när du bröt armen? "Ramlade", sa du. Inte ens kan du vara ärlig. 
- Men jag... vänta... Jag stannade förvånat upp. 
- Hur visste du vad som hände?
Mamma tittade sig omkring för att spela förvånad.
- Det spelar ingen roll, fräste hon. Jag är besviken på dig. 
- Har du aldrig känt detsamma för någon!? skrek jag rätt ut i luften. Zayn är helt perfekt och jag lämnade honom. Du har inget att vara besviken över. 
Med tårarna rinnande så sprang jag in på mitt rum och slog igen dörren bakom mig.

Där låg jag, i många dagar. Jag var för envis för att inse att jag aldrig skulle klara mig utan honom. Jag hade inte lust med någonting. Ignorerade alla sms och samtal jag fick från Emily. Hon var kvar i New York och hade säkert fått vänner där. Plötsligt var jag tillbaka till tiden då han nyss åkt. Jag ville inget annat än att åka tillbaka, men jag var fast besluten över att allt skulle bli som vanligt igen.

EN VECKA SENARE

Det var en tisdag. Jag famlade efter dosan och slog på tv:n bakom mig för att få lite ljud i rummet. Jag blundade, men slog upp ögonen fort när jag hörde Zayns namn från tv:n.
"Zayn Malik from One Direction acts strange on stage. "It's because of Taylor, he misses her", says the fans. "We all know what happend to Zayn when Taylor left him. But, all of us know's that... she had a good reason. And, she still loves him, but we can't make her come back," says the bandmember Louis Tomlinson. 
Klipp från olika konserter den senaste veckan började synas på tvrutan och jag kände plötsligt att jag mådde illa. 
- Du kanske borde åka till honom.
Min blick for mot dörren där mamma stod lutad. Var det verkligen hon som sagt det?
- Taylor, jag har varit en otroligt dålig mamma och jag vet det. 
Hon gick fram och satte sig på sängkanten bredvid mig och tårar kröp fram i hennes ögon.
- Mamma, säg inte så... 
Jag satte mig upp jag med. 
- Jag var bara så orolig över dig. Men nu förstår jag hur du känner, och du måste åka till honom. Han mår ju bara dåligt av det här, och du med. 
Först då insåg jag att det här var lönlöst. Jag trodde att jag aldrig skulle klara av allt hat, men det var tvärtom. Jag skulle aldrig klara av att vara utan honom, och dessutom att veta att han mådde skit bokstavligt talat.
Jag nickade medans tårarna kom. Jag skulle få träffa honom, han skulle må bra igen. Jag kastade mig om halsen på mamma, det var första gången på flera månader som jag kramade henne.
- På ett vilkor, sa mamma. 
- Vadå? 
- Jag måste få följa med. 
Jag log stort och nickade igen.
- En väninna till mig har två biljetter till konserten ikväll. Hon måste bli av med dem eftersom att hennes dotter blev sjuk, så jag köper dem. Så du får se honom, sen kan vi träffa dem efter konserten.
Jag log ännu större.
- Jag älskar dig mamma!
- Älskar dig med, men nu måste vi skynda oss till New York!

- Guys, we should pick tonight's tweets! ropade Liam genom korridoren.
- Coming! 
- Were's Zayn? frågade Liam.
Alla tittade sig omkring. Plötsligt kom Paul förbi. 
- You can start, he's in the lobby, sa han och nickade bort mot en dörr. 
Vi tittade på varandra, Liam ryckte på axlarna. 
Tillsammans scrollade vi igenom alla tweets. 
- Wait! 
Jag pekade på en tweet och Liam klickade nyfiket på den. 
"I made a mistake, and I just want you to know that I know I was wrong, and I'm ready to go back to the biginning, if you are."
- Oh my god, utbrast Niall. 
Vi tittade på varandra igen. Jag nickade. Alla tänkte samma sak. 
- He will freak out. 
- Pfft, let him. Jag skrattade.

Vi valde ut några tweets till och sedan var det dags för konserten. Zayn var som vanligt nere och pratade inte så mycket med oss, men vi var inte oroliga längre. Snarare förväntansfulla. Vem vet vad som kunde hända nu, speciellt med tanke på att det var över 15 000 personer i byggnaden.

Allt rullade på som vanligt, vi sjöng några låtar, sedan var det dags för Zayn, Niall och mig att sjunga solo. Zayn blickade tomt ut över publiken medan han sjöng. Mitt i refrängen stannade han upp.
- I'm sorry guys. I can't do this... 
Han suckade och satte sig bredvid mig och Harry. Zayn nickade mot Niall som gav honom en klapp på axeln, sedan började han sjunga Stereo Hearts. 
Harry började skratta.
- Shut up, väste jag i hans öra.

Efter några låtar till så började vi svara på tweets. Taylors kom som tvåa och genast blev det ett väldigt liv i publiken. Zayn - som var mot publiken - satt i soffan och reagerade inte av alla skrik.
- Zayn, sa jag i mikrofonen. 
Han svarade inte. 
- Zayn, sa jag igen, lite högre den här gången. 
Han tittade upp.
- Maybe you should answer this? sa jag och nickade mot tweeten.
Publiken skrek värre än någonsin och Zayn vände sig om. Han stirrade framför sig och sedan for hans blick ner där stolsnumret stod.
Han blickade bländat ut över publiken och en strålkastare for ner på Taylor. Hon reagerade lika som Zayn. De stirrade chockad på varandra medan publiken höll andan.

---

---

 Stort tack till Evelina (http://ffonedirection.blogg.se) som hjälpte mig med idéer till den här delen, eftersom att det stod tomt till i mitt huvud.. 

- Zayn?
- Yes.
Han tittade på mig.
- I wanna se your tattoos now.
- Okay.
Han log och drog av sig sitt linne, sedan visade han stolt alla sina tatueringar.
- Wow, they're beautiful... mumlade jag.
Han log.
- By the way... when is your next concert?
- Tomorrow at seven, here in New York, svarade han. Are you coming?
- Of course! sa jag.
- Good, sa han och kysste mig på pannan. Shall we sleep now?
- Sure, sa jag och lade mig ner.

---

Det kittlades i mitt hår. Jag tog ett andetag och tittade upp. Jag möttes av två gyllenbruna, glittrande ögon.
- Good morning beautiful, viskade Zayn och fortsatte leka med mitt långa, blonda hår.
- What time is it? sa jag hest.
- Half past nine, svarade han ointresserat.
- Zayn, you should have wake me up!
- I could'nt. You look so damn beautiful when you're sleeping.
Jag log snett och gick till spegeln för att fixa iordning mig. Jag drog borsten några gånger genom håret. Jag såg Zayn genom spegeln, han tittade ordentligt på mig samtidigt som han log.
- What? jag rynkade pannan och kletade på mascara på ögonfransarna.
- Nothing, sa han.
Han reste sig upp.
- It's your mom, sa han och räckte över den durrande telefonen till mig.
Jag tittade på Zayn och tryckte mobilen mot örat.
- Hej mamma...
- Hej Taylor, vet du vad jag såg på nyheterna idag?
Jag drog efter andan.
- Nej, vadå? Jag gjorde mitt bästa för att låta förvånad, men jag verkade inte lyckas särskilt bra.
- Var inte dum, fräste mamma irriterat. Tillsammans med en kändis? Varför har du inte sagt något?
- För att jag visste hur du skulle reagera, sa jag kort. Men mamma, lyssna på mig...
Ett tut hördes i luren - hon hade lagt på. Jag svalde och med en sakta rörelse så stängde jag av samtalet. Jag kastade surt iväg mobilen på sängen.
- What did you say? frågade Zayn oroligt.
Mitt i allt så hade jag glömt bort att Zayn inte kunde svenska.
- She... she's taking this very hard.
- Should I talk to her? Zayn tittade omtänksamt på mig.
- No, she'll get over it.
Jag kramade honom och lutade huvudet mot hans bröst. Han lade händerna på mina kinder och lyfte upp mitt huvud. Jag tittade på honom, drunknade i hans ögon. Zayn böjde sig ner och placerade mjukt sina läppar på mina.
Plötsligt kikade Emily fram i dörröppningen.
- Oh, sorry, sa hon och försvann lika kvickt som hon kommit.
Jag skrattade, Zayn med.
Sedan var det Louis tur att kila in. Han värkade - tvärtom - trivas med vår situation.
- Hello people! sa han snabbt och skuttade överlyckligt in i rummet.
- Ready for the concert tonight? han tittade på oss.
- Of course! sa vi samtidigt. Jag rodnade.
Louis spärrade upp ögonen.
- Wow, you are similar.

~~

Klockan 6 gick vi ut ur huset. Vi satte oss i en vit limousine som skulle ta oss till byggnaden där konserten skulle hållas. Paul satt i framsätet bredvid chaffören och killarna, Emily och jag satt i sofforna i baksätet. Emily satt bredvid Harry, jag iaktog dem och det visste jag. Emily var vacker, och singel. Harry var otroligt charmig och singel han med. Jag tittade på Emily uppifrån och ner. Hon hade på sig en åtsittande klänning som framhävde hennes perfekta kropp. Klackarna på skorna var så höga så hon knappt kunde gå. Hennes bruna hår var slarvit lockat och hennes leende glänste. Harry skrattade med henne och jag kunde redan se dem som ett par.
Hur såg jag ut själv? Ett tight linne instoppat i ett par slitna jeansshorts med hög midja. Som vanligt hade jag en öppen skorta i oversize över kläderna. Mina converse var trasiga och mitt blonda hår hängde platt i stripor ner till midjan.
Zayn lade sin arm runt mig. Jag tittade upp på honom och han log. Han lutade sig lite mot mig och hans läppar nuddade mitt öra.
- I love you, don't forget that, viskade han tyst och kysste min örsnibb.

När vi var framme så klev vi ur bilen och Emily och jag försvann backstage med killarna som skulle byta om. Emily och jag satte oss på två stolar utanför och väntade.
Jag tittade ner i marken. Otäcka röster hördes i mitt huvud. "You're a ugly girl." "Tillsammans med en kändis!?" "Zayn deserves better..."
- Babe? någon tog min hand.
- Yes, sa jag snabbt till Zayn.
- You and Emily can go out to the public, okay?
Jag nickade.
- I guess we should go.
- I'm so excited, is'nt you? Emily studsade av iver.
- I guess so... mumlade jag.
- Is it something wrong? Emily rynkade oroligt pannan.
- No, just a little headache, sa jag och log lite.

Emily och jag gick ut till publiken som skrek när vi kom.
- Oh Jesus, Emily fnissade förtjust.
Blickarna vändes till scenen när killarna kom utstörtande. Musiken dånade i mina öron och rösterna hördes fortfarande klart och tydligt i mitt huvud. Det var tjejer överallt. De puttades och knuffades. Skrik och dån lät överallt och det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. Jag blundade för en sekund och plötsligt låg jag på marken. Jag kände fötter på min kropp och Zayn som avslutade mitt i hans solo.
- Stop it! skrek han förtvivlat och mellan springorna i mina ögon så såg jag på när han hjälplöst försökte hoppa ner från scenen. Sedan svimmade jag.

 

---

---

Får så himla dåligt samvete att den inte kom upp förrän idag.. Plus att det fick bli jättekort kapitel... Men jag har haft fullt upp! Nästa så kommer den när jag har tid och lust helt enkelt! Ni är bäst, kramar! ♥ Kan jag få 20+ kommentarer? :) 

Twitter, Kik och Instagram: @johannabrodiin
IRL blogg: http://johannaq.blogg.se

 

---

---

Det tog riktigt lång tid att skriva det här kapitlet. Jag har suttit länge och funderat, det blev så här till slut! Kapitel 8 kommer tyvärr inte komma förrän torsdag/fredag då jag ska till Stockholm. Men hoppas ni gillar det här kapitlet i alla fal, den här gången vill jag ha 30 kommentarer till nästa, eftersom att det kommer ta några dagar. Kramar på er, ni är bäst! ♥ 

Glöm inte att följa mig på twitter, skriv i en kommentar så följer jag tillbaka! @johannabrodiin

Detta har hänt (Taylors perspektiv):
- Ey boys... sa Louis.
Ingen av dem vände sig om då deras ögon troligen var fast på fotbollen som visades på tvrutan framför dem.
- Uhm, yeah Boobear? sa Harry utan att lyssna.
- YO!!! skrek Louis plötsligt och alla vände sig tvärt om.
Jag bet mig i läppen och log, samtidigt som jag kände tårarna falla längst mina kinder. Jag dränktes i Zayns underbara ögon, precis som första gången vi träffades. Zayns leende förvandlades till ett streck. Han gjorde lika som mig, bet sig förtvivlat i läppen medans tårarna hjälplöst föll ner för våra kinder. Med ett graciöst hopp så var Zayn på fötter. Plötsligt förstod jag att det var på riktigt. Vi stod där ett bra tag, en meter ifrån varandra. Det var bara vi, allt annat fanns inte.
Zayn tog ett kliv mot mig och placerade sina händer på mina kinder. Han lyfte upp mitt huvud och böjde sitt huvud ner mot mig. Jag blundade och kände Zayns kalla läppar pressas mot mina, sedan omfamnade han mig.
- I missed you so damn much, viskade Zayn olyckligt i mitt öra.
- We're together now, that's all that matters, viskade jag tillbaka.
- I love you, now and forever.
Han lyfte upp mig, och snurrade runt mig.

---

 

---

Ni får observera att, ja... det är lite svårt att skriva ur Zayn's perspektiv och synvinkel eftersom att jag är tjej. Men  jag gjorde mitt bästa. ^^ 
Förlåt för dålig uppdatering, men om det dröjer några dagar mellan varje så är det inte så att jag har lagt av, utan att jag inte har tid. Hopppas ni gillar 7:an i alla fall! Vill ha 20+ till nästa. ♥

Följ mig på twitter: @johannabrodiin . 
Där kommer uppdateringar om fanficen' och annat!

Det var måndag och jag låg i min säng. Aldrig någonsin hade jag känt mig så deprimerad. Jag hörde Zayns röst i huvudet: "I'll call you everyday, love you." Jag stirrade tomt framför mig. Klockan var halv ett och jag hade fortfarande inte gått upp. Min mobil började plötsligt vibrerade flera gånger. Min reaktionen var blixtsnabb och den friska armen slog mot telefonen för att hinna svara. Utan att tänka mig för så skrek jag rakt ut:

- Zayn!?

- Uhm, Tay it's me. Em.

Mina ögon blev matta igen och jag stängde av samtalet utan att säga något mer.

Tre veckor hade det gått. Tre veckor sedan de stängde dörren efter sig och åkte iväg, för att inte komma hem på 2 månader.

Plötsligt plingade det på dörren.

- Mum? ropade jag ut i lägenheten. If it's for me, i'm not in.

Hennes mamma (Veronica) muttrade något och öppnade dörren. Rösterna hördes inte, men plötsligt kom Emily in. Jag suckade högt och vände mig om mot väggen.

- You hav'nt been yourself lately. I'm your friend, you can tell me what's wrong.

Emily såg allvarligt på mig.

- It's nothing.

Emily fnös.

- I'm tired of this, you're not telling me anything anymore! sa Emily.

Jag tittade ner.

- It so damn quiet in here.. Emily satte på tv:n och höjde ljudet. Hon bläddrade mellan kanalerna och plötsligt pep hon till.

- It was One Direction, I'm sure!

Jag vred mig kvickt om för att kunna se rutan. Hon gick tillbaka några kanaler och såklart, där var dem.

- One Direction - now one of the most popular boy bands in the world - is now in US on tour. They've... kvinnan fortsatte prata med killarna framför sig.

Att se dem på tv blev för mycket för mig, och jag kände min hals bli tjock och det gick inte att svälja. Plötsligt bröt jag ihop i floder av tårar.

Emilys blick var misstänksam.

- Okay, if Taylor Johnsson is crying, then it have to be something wrong.

Jag slutade gråta för några sekunder och tvekade. Skulle jag berätta allt för henne eller hålla det inne? Jag tittade på Emily, som hade lagt huvudet på sne och log lite försiktigt mot mig.

- You know when I "run into a guy" at the street? snyftade jag.

- Yeah...? sa Emily oförstående.

- You're not gonna believe this, but please do. You're the only one I have now.

- Who was it?

Jag försökte att inte föreställa mig Emilys rektion, istället bet jag mig i läppen och sa det.

- Zayn Malik... tårarna började rinna igen när jag sade hans namn och jag såg Emilys mun forma ett O.

- What the... are you sure?

Hon fick en arg blick av mig.

- JK, it was you're dad! What the hell do you think?

- Okay okay, take it easy... but why are you crying about that?

- We ... became friends. More than friends. And now they're on tour in the US and will be there for 2 months. I miss him so damn much.

Emily satt stilla och lyssnade noga. Hon var lungnare än jag föreställde mig, men hon verkade inte riktigt tro mig.

Min mobil vibrerade ännu en gång och jag skyndade mig att ta upp den.

- Zayn!? skrek jag igen.

- I miss you so much! Zayns vackra röst hördes i andra ändan luren. Det gjorde att jag började gråta igen.

- Is it him? viskade Emily.

- Don't cry, please? sa Zayns oroligt.

- I just... jag svalde. Miss you.

Det blev tyst i luren.

- Zayn?

- Yeah, I'm here.

- How's it going? frågade jag för att byta samtalsämne.

- It's fine, we've performed in 3 places now.

- I wish I was there with you... viskade jag.

- I gotta go now babe, I'll call again tomorrow. I love you, sa Zayn.

- Love you to, sa jag och bet mig i läppen. Jag hörde hur Emily drog efter andan.

det 40-sekunders långa samtalet var nu över.

- Oh my god, he really loves you, sa Emily tomt och tittade ner i golvet.

- He'll find someone else, I promise you... sa jag tyst.

- Tay, don't be stupid. If he loves you, then ofcourse he will love you when he comes back. I can promise you that.

Jag log lite mot henne

~~

Det var nu tisdag och som alla andra dagar så låg jag i sängen fram till 2 och bara tänkte. På honom. Jag låg och stirrade på mobilen, som om den skulle vibrera om jag stirrade tillräckligt. Det var lönlöst, så jag skickade ett sms till honom istället.

To "Zayn" 11.01: I .. *the message is not sent*

Precis när jag börjat skriva så vibrerade min mobil.

From "Zayn" 11.01: I think about you everynight before I go to sleep. I imagine you're here with me with you're healthy arm around me. And then I kiss your neck and we fall asleep like that. It helps me sleep... just kinda wanted you to know. xo

Jag bet mig i läppen och kände tårarna bränna i ögonen. Precis när tårarna tänkte fall så störtade Emily in genom dörren.

- TAY!!! ropade hon.

- What is it? sa jag tyst.

- Look! sa hon upphettsat.

Det var något i hennes röst som gjorde mig väldigt nyfiken, så jag vände mig om direkt för att se vad det var hon ville visa. Först såg jag det inte. Det var bara Emily, med ett leende nästan lika stort som antalet smink-produkter hon använt till dagens make-up. Inget mer.

Men sedan såg vad Emily hade med sig och mitt hjärta dunkade fortare än någonsin.

Det var måndag och jag låg i min säng. Aldrig någonsin hade jag känt mig så deprimerad. Jag hörde Zayns röst i huvudet: "I'll call you everyday, love you." Jag stirrade tomt framför mig. Klockan var halv ett på dagen och jag hade fortfarande inte gått upp. Min mobil började plötsligt vibrera flera gånger. Min reaktionen var blixtsnabb och den friska armen slog mot telefonen för att hinna svara. Utan att tänka mig för så skrek jag rakt ut:

- Zayn!?

- Uhm, Tay it's me. Em. Emilys ljusa tjejröst hördes klart och tydligt i mitt öra.

Mina ögon blev matta igen och jag stängde av samtalet utan att säga något mer.

Tre veckor hade det gått. Tre veckor sedan de stängde dörren efter sig och åkte iväg, för att inte komma hem på 2 månader.

Plötsligt plingade det på dörren.

- Mum? ropade jag ut i lägenheten. If it's for me, i'm not in.

Hennes mamma (Veronica) muttrade något och öppnade dörren. Rösterna hördes inte, men plötsligt kom Emily in. Jag suckade högt och vände mig om mot väggen.

- You hav'nt been yourself lately. I'm your friend, you can tell me what's wrong.

Emily satte sig på sängkanten och såg allvarligt på mig.

- It's nothing.

Emily fnös.

- I'm tired of this, you're not telling me anything anymore! sa Emily.

Jag tittade ner.

- It so damn quiet in here.. Emily satte på tv:n och höjde ljudet. Hon bläddrade mellan kanalerna och plötsligt pep hon till.

- It was One Direction, I'm sure!

Jag vred mig kvickt om för att kunna se rutan. Hon gick tillbaka några kanaler och såklart, där var dem.

- One Direction - now one of the most popular boy bands in the world - is now in US on tour. They've... kvinnan fortsatte prata med killarna framför sig.

Att se dem på tv blev för mycket för mig, och jag kände min hals bli tjock och det gick inte att svälja. Plötsligt bröt jag ihop i floder av tårar.

Emilys blick var misstänksam.

- Okay, if Taylor Johnsson is crying, then it have to be something wrong.

Jag slutade gråta för några sekunder och tvekade. Skulle jag berätta allt för henne eller hålla det inne? Jag tittade på Emily, som hade lagt huvudet på sne och log lite försiktigt mot mig.

- You know when I "run into a guy" at the street? snyftade jag.

- Yeah...? sa Emily oförstående.

- You're not gonna believe this, but please do. You're the only one I have now.

- Who was it?

Jag försökte att inte föreställa mig Emilys rektion, istället bet jag mig i läppen och sa det.

- Zayn Malik... tårarna började rinna igen när jag sade hans namn och jag såg Emilys mun forma ett O.

- What the... are you sure?

Hon fick en arg blick av mig.

- JK, it was you're dad! What the hell do you think?

- Okay okay, take it easy... but why are you crying about that?

- We... became friends. More than friends. And now they're on tour in the US and will be there for 2 months. I miss him so damn much.

Emily satt stilla och lyssnade noga. Hon var lungnare än jag föreställde mig, men hon verkade inte riktigt tro mig.

Min mobil vibrerade ännu en gång och jag skyndade mig att ta upp den.

- Zayn!? skrek jag igen.

- I miss you so much! Zayns vackra röst hördes i andra ändan luren. Det gjorde att jag började gråta igen.

- Is it him? viskade Emily.

- Don't cry, please? sa Zayns oroligt.

- I just... jag svalde. Miss you.

Det blev tyst i luren.

- Zayn?

- Yeah, I'm here.

- How's it going? frågade jag för att byta samtalsämne.

- It's fine, we've performed in 3 places now.

- I wish I was there with you... viskade jag.

- I gotta go now babe, I'll call again tomorrow. I love you, sa Zayn.

- Love you to, sa jag och bet mig i läppen. Jag hörde hur Emily drog efter andan.

det 40-sekunders långa samtalet var nu över.

- Oh my god, he really loves you, sa Emily tomt och tittade ner i golvet.

- He'll find someone else, I promise you... sa jag tyst.

- Tay, don't be stupid. If he loves you, then ofcourse he will love you when he comes back. I can promise you that. And anyway, 2 months is'nt that much!

Jag log lite mot henne, Emily var snäll, det var hon. Dessutom lyssnade hon på allt man hade att säga.

~~

Det var nu tisdag och som alla andra dagar så låg jag i sängen fram till 2 och bara tänkte. På honom. Jag låg och stirrade på mobilen, som om den skulle vibrera om jag stirrade tillräckligt. Det var lönlöst, så jag skickade ett sms till honom istället.

To "Zayn" 11.01: I .. *the message is not sent*

Precis när jag börjat skriva så vibrerade min mobil.

From "Zayn" 11.01: I think about you everynight before I go to sleep. I imagine you're here with me with you're healthy arm around me. And then I kiss your neck and we fall asleep like that. It helps me sleep... just kinda' wanted you to know. xo

Jag bet mig i läppen och kände tårarna bränna i ögonen. Precis när tårarna tänkte falla så störtade Emily in genom dörren.

- TAY!!! ropade hon.

- What is it? sa jag tyst.

- Look! sa hon upphettsat.

Det var något i hennes röst som gjorde mig väldigt nyfiken, så jag vände mig om direkt för att se vad det var hon ville visa. Först såg jag det inte. Det var bara Emily, med ett leende nästan lika stort som antalet smink-produkter hon använt till dagens make-up. Inget mer.

Men sedan såg vad Emily hade med sig och mitt hjärta dunkade fortare än någonsin.

---

---

Haha, ja, man ska sluta när det är som mest spännande! ;)
20+ kommentarer till nästa? Och sålänge kan ni gärna följa mig på twitter HÄR.
Om del 5 inte kommer upp imorgon även om jag fått 4 kommentarer så får ni inte börja tjata.. det är sommar förtusan! :D

Jag stod och väntade vid hörnet av gatan. Under min friska arm hade jag placerat min longboard. Jag kastade en blick på min mobil. 17.04, han var sen.

Jag bet mig i läppen och tittade mig omkring. En hemlös satt på gatan några meter bredvid mig och spelade intensivt på sitt dragspel för att tjäna ihop några kronor.

- Hi, how are you? Zayns röst hördes bakom mig.

Jag vände mig snabbt om och där stod han.

- Much better today, sa jag och log. Where are we going? frågade jag.

- Starbucks, for a start? sa han och blinkade.

- Alright.

Vi gick iväg och när vi kom till mannen som satt och spelade så stannade Zayn till och tog upp sin plånbok ur fickan. Han rotade snabbt igenom den och tog fram 10 pund.

Han var så himla omtänksam.

- Thank you!

Mannen log stort mot oss och spelare snabbare på sitt dragspel.

Vi fortsatte längst gatan och mitt hjärta dunkade hårt när Zayns hand nuddade min.

Vi gick in till Starbucks och satte oss vid ett bord.

- So, tell me about yourself, sa Zayn och tittade på mig.

- There is'nt so much to tell... I've just moved here after a shitlife in Sweden.

- Oh? How come? han tittade undrande på mig.

- My dad died, I started to smoke and I got a tattoo.. Yeah, my mom got pissed on me. But I've quit the smoking now.

Jag pladdrade på som om Zayn vore en vän jag känt i evigheter. Varför berättade jag det här för honom?

- I'm smoking, and I've got so many tattoos... viskade han. So yeah, you're not the only one, sa han lite högre och log.

Han bet sig i läppen. Det kändes overkligt att någon som Zayn rökte. Jag försökte beté mig som om jag inte brydde mig och frågade istället:

- So, what about you? Tell me about yourself.

Han drog efter andan lite, som om jag hade sagt något som jag inte borde sagt. Han såg nervös ut och jag visste inte vad jag skulle säga.

- What is it? frågade jag försiktigt och tittade på honom.

- Nothing, sa han och log lite nervöst. Han tog ett andetag och fortsatte.

- I'm a singer in a group with four lads, we're One Direction, maybe you've heard of us?

- Seriosly? Oh god, I'm so sorry I did'nt know... My friend talked about your group the other day but I did'nt realise that it was you. Are you very famous? Jag tittade på Zayn förvånat.

- Uhm... han skrattade högt. You'll see.

Vad menade han med det?

Plötsligt kom en servetris. Hennes hår var överdrivet blont hår, nästan vitt och hon såg ut att vara i min ålder. Hon hade ett ljusgrönt förkläde på sig och en vit hatt på huvudet.

- Can I do something for you? sa hon till oss, men hennes blick var fäst på Zayns ögon.

Samtidigt var Zayns ögon fäst på mina ögon. Jag blev förrvirrad och visste inte vem jag skulle kolla på.

- Two coffees please, sa Zayn artigt utan att släppa blicken från mig.

- Sure, sa servitrisen och tittade konstigt på mig.

- She knew, did'nt she? frågade jag.

- About what?

Jag höjde ena ögonbrynet och blängde på Zayn. Han skrattade sött utan att öppna munnen och nickade.

- We auditioned for X-Factor in 2010 and then Simon put us in a group together. We came in third and yeah, since then we've literally grown bigger and bigger... You have to meet the boys sometime!

Allt snurrade runt. Om jag hade förstått rätt så var Zayn en världskändis som jag hade stött på, bara sådär. Zayn verkade se min reaktion.

- But please, just take me as an ordinary guy you met.

Han log mot mig. Jag skrattade lite och nickade.

Vi drack upp vårat kaffe och sedan gick vi ut på gatan. Jag tvingade Zayn att prova min longboard. Jag fick alltid min vilja igenom, även om det tog ett bra tag ibland.

Han ställde sig försiktigt på den och tog tag i min friska hand för att hålla balansen. Jag gick några meter och han gled efter mig. Plötsligt ramlade han baklänges med en rörelse jag hållde på att skratta ihjäl mig åt.

- I think it want's to kill me... mumlade Zayn och jag skrattade ännu mer.

Men plötsligt blev jag tyst. Jag hade inte märkt det förrän nu, men det stod 5 tjejer 10 meter ifrån oss. Det konstiga var att Zayn hade märkt tjejerna men brydde sig inte om dem. Han fortsatte skratta med mig och betedde sig hur normalt som helst.

- Zayn, can we have a picture? en tjej med långt brunt hår kom fram till oss.

- Sure, sa han och tjejen gav kameran till mig.

- Can you photograph, please?

- Yes, sa jag och log.

Dem tryckte ihop sig bredvid varandra och jag tog en bild.

- Thank you, sa tjejerna och sprang fnissande iväg.

- And that's what gonna happen all the time, sa Zayn och blinkade mot mig.

"Gonna happen all the time", vad menade han med det? Han sa det som om han ville fortsätta vara med mig.

- I'm allright with that, as long as I don't have to be on the pictures, sa jag och log.

Zayn skrattade. Han tog min hand och mitt hjärta tog ett dubbelslag.

Vi gick till en gata längre bort. Zayn tog med sig mig upp till en stor lägenhet i London City.

- Where are we going? undrade jag nyfiket.

- You just have to meet the boys, sa han.

Jag blev plötsligt nervös, och Zayn kramade min hand.

Vi gick in till lägenheten och Zayn ropade:

- Somebody here?

- The Irish one and daddy is here! ropade en röst.

Zayn tittade på mig och vi gick in till vardagsrummet. Där satt två killar i Zayns ålder. Den ena  hade blont hår och satt och åt chips. På sig hade han ett par beiga chinos och ett linne med ett @ på. Han var väldigt söt. Min blick vandrade över till den andra killen. Han hade brunt hår och man kunde se på en gång hur mycket muskler han hade. Han hade en vit t-shirt på sig. Texten på tröjan bildade orden "My box is bigger than yours.".

- Taylor, this is Niall and Liam.

- Call me Tay, sa jag.

- Oh, hi Tay! So this is "Nobody"? sa Niall med sin irländska röst och skrattade högt.

Om blickar kunde döda så hade det nog inte varit mycket kvar av Niall nu. Zayns ögon blängde så mycket att jag började fnissa, även fast jag inte förstod ett ord av vad dem pratade om.

Plötsligt ringde min telefon. Jag gick iväg några meter från killarna och svarade.

- Hello?

- Tay, where are you? Emilys röst var upphetsad.

- I'm, with a friend, sa jag. Det var ju faktiskt sant.

- A friend...? Emily lät förvånad.

- Yes, a friend. Who says you're my only friend?

- I did'nt mean it that way, and you know it. Jag kunde känna Emilys ögon blänga på mig på andra sidan luren, fast än jag inte såg henne.

- Anyway, you're late!

- Late? Were? Jag kunde inte komma på att Emily och jag hade bestämt något.

- My party, remember?

Hur kunde jag glömma det? Hon hade pratat om det där partyt i flera dagar nu.

- Oh, I'm sorry Em, I'll be there in 10 minutes!

Jag lade på luren och gick fram till killarna igen.

- I have to go, It been nice to meet you, sa jag och log mot Niall och Liam.

Zayn följde med mig ut i hallen.

- Do you have to go? frågade han.

- Yeah... but we can meet tomorrow?

- The corner at 12? han tittade hoppfullt på mig.

Jag nickade och han kramade mig. Jag var minst 2 huvuden lägre än Zayn och jag kände mig väldigt liten i hans famn. Han hållde mig tätt intill sig och vi kramades ganska länge.

- See ya tomorrow then, sa jag.

Jag stod och väntade vid hörnet av gatan. Under min friska arm hade jag placerat min longboard. Jag kastade en blick på min mobil. 17.04, han var sen.

Jag bet mig i läppen och tittade mig omkring. En hemlös satt på gatan några meter bredvid mig och spelade intensivt på sitt dragspel för att tjäna ihop några kronor.

- Hi, how are you? Zayns röst hördes bakom mig.

Jag vände mig snabbt om och där stod han.

- Much better today, sa jag och log. Where are we going? frågade jag.

- Starbucks, for a start? sa han och blinkade.

- Alright.

Vi gick iväg och när vi kom till mannen som satt och spelade så stannade Zayn till och tog upp sin plånbok ur fickan. Han rotade snabbt igenom den och tog fram 10 pund.

Han var så himla omtänksam.

- Thank you!

Mannen log stort mot oss och spelare snabbare på sitt dragspel.

Vi fortsatte längst gatan och mitt hjärta dunkade hårt när Zayns hand nuddade min.

Vi gick in till Starbucks och satte oss vid ett bord.

- So, tell me about yourself, sa Zayn och tittade på mig.

- There is'nt so much to tell... I've just moved here after a shitlife in Sweden.

- Oh? How come? han tittade undrande på mig.

- My dad died, I started to smoke and I got a tattoo.. Yeah, my mom got pissed on me. But I've quit the smoking now.

Jag pladdrade på som om Zayn vore en vän jag känt i evigheter. Varför berättade jag det här för honom?

- I'm smoking, and I've got so many tattoos... viskade han. So yeah, you're not the only one, sa han lite högre och log.

Han bet sig i läppen. Det kändes overkligt att någon som Zayn rökte. Jag försökte beté mig som om jag inte brydde mig och frågade istället:

- So, what about you? Tell me about yourself.

Han drog efter andan lite, som om jag hade sagt något som jag inte borde sagt. Han såg nervös ut och jag visste inte vad jag skulle säga.

- What is it? frågade jag försiktigt och tittade på honom.

- Nothing, sa han och log lite nervöst. Han tog ett andetag och fortsatte.

- I'm a singer in a group with four lads, we're One Direction, maybe you've heard of us?

- Seriosly? Oh god, I'm so sorry I did'nt know... My friend talked about your group the other day but I did'nt realise that it was you. Are you very famous? Jag tittade på Zayn förvånat.

- Uhm... han skrattade högt. You'll see.

Vad menade han med det?

Plötsligt kom en servetris. Hennes hår var överdrivet blont hår, nästan vitt och hon såg ut att vara i min ålder. Hon hade ett ljusgrönt förkläde på sig och en vit hatt på huvudet.

- Can I do something for you? sa hon till oss, men hennes blick var fäst på Zayns ögon.

Samtidigt var Zayns ögon fäst på mina ögon. Jag blev förrvirrad och visste inte vem jag skulle kolla på.

- Two coffees please, sa Zayn artigt utan att släppa blicken från mig.

- Sure, sa servitrisen och tittade konstigt på mig.

- She knew, did'nt she? frågade jag.

- About what?

Jag höjde ena ögonbrynet och blängde på Zayn. Han skrattade sött utan att öppna munnen och nickade.

- We auditioned for X-Factor in 2010 and then Simon put us in a group together. We came in third and yeah, since then we've literally grown bigger and bigger... You have to meet the boys sometime!

Allt snurrade runt. Om jag hade förstått rätt så var Zayn en världskändis som jag hade stött på, bara sådär. Zayn verkade se min reaktion.

- But please, just take me as an ordinary guy you met.

Han log mot mig. Jag skrattade lite och nickade.

Vi drack upp vårat kaffe och sedan gick vi ut på gatan. Jag tvingade Zayn att prova min longboard. Jag fick alltid min vilja igenom, även om det tog ett bra tag ibland.

Han ställde sig försiktigt på den och tog tag i min friska hand för att hålla balansen. Jag gick några meter och han gled efter mig. Plötsligt ramlade han baklänges med en rörelse jag hållde på att skratta ihjäl mig åt.

- I think it want's to kill me... mumlade Zayn och jag skrattade ännu mer.

Men plötsligt blev jag tyst. Jag hade inte märkt det förrän nu, men det stod 5 tjejer 10 meter ifrån oss. Det konstiga var att Zayn hade märkt tjejerna men brydde sig inte om dem. Han fortsatte skratta med mig och betedde sig hur normalt som helst.

- Zayn, can we have a picture? en tjej med långt brunt hår kom fram till oss.

- Sure, sa han och tjejen gav kameran till mig.

- Can you photograph, please?

- Yes, sa jag och log.

Dem tryckte ihop sig bredvid varandra och jag tog en bild.

- Thank you, sa tjejerna och sprang fnissande iväg.

- And that's what gonna happen all the time, sa Zayn och blinkade mot mig.

"Gonna happen all the time", vad menade han med det? Han sa det som om han ville fortsätta vara med mig.

- I'm allright with that, as long as I don't have to be on the pictures, sa jag och log.

Zayn skrattade. Han tog min hand och mitt hjärta tog ett dubbelslag.

Vi gick till en gata längre bort. Zayn tog med sig mig upp till en stor lägenhet i London City.

- Where are we going? undrade jag nyfiket.

- You just have to meet the boys, sa han.

Jag blev plötsligt nervös, och Zayn kramade min hand.

Vi gick in till lägenheten och Zayn ropade:

- Somebody here?

- The Irish one and daddy is here! ropade en röst.

Zayn tittade på mig och vi gick in till vardagsrummet. Där satt två killar i Zayns ålder. Den ena  hade blont hår och satt och åt chips. På sig hade han ett par beiga chinos och ett linne med ett @ på. Han var väldigt söt. Min blick vandrade över till den andra killen. Han hade brunt hår och man kunde se på en gång hur mycket muskler han hade. Han hade en vit t-shirt på sig. Texten på tröjan bildade orden "My box is bigger than yours.".

- Taylor, this is Niall and Liam.

- Call me Tay, sa jag.

- Oh, hi Tay! So this is "Nobody"? sa Niall med sin irländska röst och skrattade högt.

Om blickar kunde döda så hade det nog inte varit mycket kvar av Niall nu. Zayns ögon blängde så mycket att jag började fnissa, även fast jag inte förstod ett ord av vad dem pratade om.

Plötsligt ringde min telefon. Jag gick iväg några meter från killarna och svarade.

- Hello?

- Tay, where are you? Emilys röst var upphetsad.

- I'm, with a friend, sa jag. Det var ju faktiskt sant.

- A friend...? Emily lät förvånad.

- Yes, a friend. Who says you're my only friend?

- I did'nt mean it that way, and you know it. Jag kunde känna Emilys ögon blänga på mig på andra sidan luren, fast än jag inte såg henne.

- Anyway, you're late!

- Late? Were? Jag kunde inte komma på att Emily och jag hade bestämt något.

- My party, remember?

Hur kunde jag glömma det? Hon hade pratat om det där partyt i flera dagar nu.

- Oh, I'm sorry Em, I'll be there in 10 minutes!

Jag lade på luren och gick fram till killarna igen.

- I have to go, It been nice to meet you, sa jag och log mot Niall och Liam.

Zayn följde med mig ut i hallen.

- Do you have to go? frågade han.

- Yeah... but we can meet tomorrow so I can meet everyone?

- The corner at 12? han tittade hoppfullt på mig.

Jag nickade och han kramade mig. Jag var minst 2 huvuden lägre än Zayn och jag kände mig väldigt liten i hans famn. Han höll mig tätt intill sig och vi kramades ganska länge.

- See you tomorrow then, sa jag och log mot hans glittrande ögon.

---

---

Tack för alla fina kommentarer jag har fått, vissa gör verkligen min dag ;)

10+ kommentarer till nästa? :)

Prolog

(Författarens perspersktiv)

Taylor Johnsson rullade fram på sin longboard. Hon sparkade sin converse mot asfalten för att det skulle gå fortare och placerade den på brädan igen.

Det var höst i London och hon hade precis flyttat dit eftersom att hennes mamma inte kunde jobba kvar i Sverige. Taylor gillade inte London något vidare, hon hade alltid svårt att få vänner. Kanske var det på grund av hennes kaxiga personlighet. Inte ens hennes mamma gillade hon mycket vidare. Inte blev det bättre av tatueringen Taylor skaffade innan hon fyllt 16 utan att fråga. Men det var värre förr. Rökningen hade hon slutat med. Hon var väl det folk skulle kalla för "tomboy", Men hon var sån. Hon gillade att vara ensam, åka omkring på sin longboard och fundera på saker. Hon hade alltid varit omtänksam och snäll, mot dem hon tyckte om.

Hon hoppade av longboarden och placerade den istället under armen med alla armband, medan hon gick längst Londons gator. Hon tog en snodd från armen och satte upp sitt långa blonda hår i en knut. Hon kände en svag vibration mot ena benet och fiskade upp hennes vita iphone.

From "Emily" 13.42:

"Tay, come to Starbucks please, we have to talk. xx"

Emily var den ända som Taylor hade blivit vän med här i London. Hon var raka motsatsen till Taylor och även 19 år, men hon gillade henne ändå. Emily var den ända som förstod henne.

Hon lät hennes telefon glida ner i fickan igen och gick över gatan för att fortsätta till Starbucks. Hon var nu i Londons vackra del. Hon älskade det här. När hon kom till hörnet av gatan så stannade hon till. En vindpust blåste genom hennes kropp, sedan fortsatte hon gå igen - omedveten av vad som skulle hända härnäst.

Hon gick in till Starbucks och gick fram till Emily.

- Hey, sa hon, ställde ner longboarden och satte sig ner.

- Hi Tay! Do you want something?

- Yeah, buy a coffee, sa Taylor och räckte fram pengar.

- Sure, sa Emily och gick iväg.

Taylor tittade ut genom fönstret. Löven flög omkring och plötsligt kom ett liten flicka förbi och pressade ansiktet mot glaset. Munnen formade orden "Look mummy". Taylor vände blicken åt det håll hon pekat och där satt en liten hundvalp. Flickan tjatade på hennes mamma att få gå in, men hon tog bara flickans hand och drog henne med sig. Det liknade faktiskt förvånansvärt mycket henne själv i den åldern.

- I've heard they are good. Pretty hot to.

- What? Taylor snurrade runt och möttes av en kall blick.

- Tay, you're not listen! I said that One Direction is in town, sa Emily som hade kort tålamod.

Taylor tog en klunk av sin cappuccino och höjde ena ögonbrynet.

- Okaaay, and who are they?

Emily suckade.

En vibration till. Taylor tog upp mobilen ur fickan igen.

From "Mum" 14.01:

"Where are you? Come home now!"

- Never mind, I have to go! sa Taylor.

Hon drack upp så mycket av kaffet som hon hann och skyndade sig iväg.

- See ya later Em! ropade hon bakåt.

- Yeah, bye!

När hon kom ut på gatan så tog hon fram longboarden, satte ner den på backen och sparkade ifrån. Hon hade precis kommit till hörnet av gatan när vinden blåste förfärligt i håret. Hon blundade i några sekunder och just då kände hon att hon stötte i något. Eller någon. Krocken var hård och hon svävade i luften ett ögonblick innan hon landade hårt i stengatan. Hon kände sig yr men hörde ändå rösten som sade:

- Oh my god, are you alright?

Taylor blinkade hårt ett par gånger innan hon tittade upp och möttes av två vackra, chokladbruna ögon som tittade oroligt på henne.

Taylor Johnsson rullade fram på sin longboard. Hon sparkade sin converse mot asfalten för att det skulle gå fortare och placerade den på brädan igen.

Det var höst i London och hon hade precis flyttat dit eftersom att hennes mamma inte kunde jobba kvar i Sverige. Taylor gillade inte London något vidare, hon hade alltid svårt att få vänner. Kanske var det på grund av hennes kaxiga personlighet. Inte ens hennes mamma gillade hon mycket vidare. Inte blev det bättre av tatueringen Taylor skaffade innan hon fyllt 16 utan att fråga. Men det var värre förr. Rökningen hade hon slutat med. Hon var väl det folk skulle kalla för "tomboy", Men hon var sån. Hon gillade att vara ensam, åka omkring på sin longboard och fundera på saker. Hon hade alltid varit omtänksam och snäll, mot dem hon tyckte om.

Hon hoppade av longboarden och placerade den istället under armen med alla armband, medan hon gick längst Londons gator. Hon tog en snodd från armen och satte upp sitt långa blonda hår i en knut. Hon kände en svag vibration mot ena benet och fiskade upp hennes vita iphone.

"Tay, come to Starbucks please, we have to talk. xx"

Emily var den enda som Taylor hade blivit vän med här i London. Hon var raka motsatsen till Taylor och även 19 år, men hon gillade henne ändå. Emily var den enda som förstod henne.

Hon svarade på smset och lät telefonen glida ner i fickan igen. Hon gick över gatan för att fortsätta till Starbucks. Hon var nu i Londons vackra del. Hon älskade det här. När hon kom till hörnet av gatan så stannade hon till. En vindpust blåste genom hennes kropp, sedan fortsatte hon gå igen - omedveten av vad som skulle hända härnäst.

Hon gick in till Starbucks och gick fram till Emily.

- Hey, sa hon, ställde ner longboarden och satte sig ner.

- Hi Tay! Do you want something?

- Yeah, buy me a coffee, sa Taylor och räckte fram pengar.

- Sure, sa Emily och gick iväg.

Taylor tittade ut genom fönstret. Löven flög omkring och plötsligt kom ett liten flicka förbi och pressade ansiktet mot glaset. Munnen formade orden "Look mummy". Taylor vände blicken åt det håll hon pekat och där satt en liten hundvalp. Flickan tjatade på hennes mamma att få gå in, men hon tog bara flickans hand och drog henne med sig. Det liknade faktiskt förvånansvärt mycket henne själv i den åldern.

- I've heard they are good. Pretty hot to.

- What? Taylor snurrade runt och möttes av en kall blick.

- Tay, you're not listen! I said that One Direction is in town, sa Emily som hade kort tålamod.

Taylor tog en klunk av sin cappuccino och höjde ena ögonbrynet.

- Okaaay, and who are they?

Emily suckade.

En vibration till. Taylor tog upp mobilen ur fickan igen.

"Where are you? Come home now!"

- Never mind, I have to go! sa Taylor.

Hon drack upp så mycket av kaffet som hon hann och skyndade sig iväg.

- See ya later Em! ropade hon bakåt.

- Yeah, bye!

När hon kom ut på gatan så tog hon fram longboarden, satte ner den på backen och sparkade ifrån. Hon hade precis kommit till hörnet av gatan när vinden blåste förfärligt i håret. Hon blundade i några sekunder och just då kände hon att hon stötte i något. Eller någon. Krocken var hård och hon svävade i luften ett ögonblick innan hon landade hårt i stengatan. Hon kände sig yr men hörde ändå rösten som sade:

- Oh my god, are you alright?

Taylor blinkade hårt ett par gånger innan hon tittade upp och möttes av två vackra, chokladbruna ögon som tittade oroligt på henne.

---

---

Så, där har vi prologen! Kan jag få 10 kommentarer till del 1? :)
UPDATE: Haha, en per IP nummer hörrni ;)