Detta har hänt (Taylors perspektiv):
Emily och jag gick ut till publiken som skrek när vi kom.
- Oh Jesus, Emily fnissade förtjust.
Blickarna vändes till scenen när killarna kom utstörtande. Musiken dånade i mina öron och rösterna hördes fortfarande klart och tydligt i mitt huvud. Det var tjejer överallt. De puttades och knuffades. Skrik och dån lät överallt och det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. Jag blundade för en sekund och plötsligt låg jag på marken. Jag kände fötter på min kropp och Zayn som avslutade mitt i hans solo.
- Stop it! skrek han förtvivlat och mellan springorna i mina ögon så såg jag på när han hjälplöst försökte hoppa ner från scenen. Sedan svimmade jag.

När jag vaknade upp så kände jag fort igen mig. Bländande vita väggar och slangar överallt. Jag var på ett sjukhus. 

Någon höll min hand.
- Zayn? viskade jag.
Jag vände mig om.
- How do you feel?
Det var inte Zayn, utan Emily. Jag struntade totalt i hennes fråga.
- What happend? Jag tittade på Emily som tittade ner i golvet.
- They interrupted the concert...
Det blev tyst ett tag.
- I ruined everything. I ruin everything, viskade jag.
Jag satte mig upp.
- Wait! Emily försökte stoppa mig.
- What!? I'm done Emily, this is your kind of life, not mine.
Jag skakade på huvudet och försvann längst den långa korridoren. Doktorer försökte stoppa mig men min hjärna skakade bort dem. Jag småsprang till huset, upp för trappan och in till sovrummet. Ingen var hemma. Jag kastade mig på sängen och grät. Jag grät så länge att mina ögon nästan blev uttorkade.
- How are you?
En välbekant, orolig röst fyllde rummet. Jag vände mig om. Liam stod lutad mot dörröppningen. Jag drog efter andan.
- Don't worry, It's just me, nobody else. Han log lite.
Han kom fram till mig och satte sig på sängen.
- Seriosly, how do you feel?
Han tittade bedjande på mig som om han inte ville något annat än att jag skulle berätta hur jag kände.
- Everything goes wrong when I'm with him. Dani and El is meant to be with you and Louis. But, I don't think I'm the one for Zayn...
Jag bet mig i läppen och skakade lite på huvudet.
- Why? Liam rynkade pannan och lyssnade spänt på vad jag hade att säga.
- One of the reasons is the haters. I'm one of those persons who never forget something someone have said. Whether it's hate or something good. I just don't want this to go as far as it did after my fathers death...
Jag drog upp tröjärmen och visade Liam min arm.
- I know, I made the tattoo cause I wanted to remind my self that I'm strong and... yeah... never give up... But, this is an exception. I love Zayn. I love all of you. But... I just... don't want a life like this.
Liam nickade sakta.
- I see. Well, Zayn loves you too, that's all I can say, sa Liam.
- I know, viskade jag...
- Do what you think is best. Han log och kramade min hand.
Jag log tillbaka och han reste sig upp igen.
- Zayn will be back in ten minutes.
Jag nickade sakta.
Liam gick ut ur rummet och jag tog upp min mobil. Fem minuter senare fick jag ett sms.

From "Niall Horan" 21.32:
Liam told me. I just wanted to say that you're strong and I believe in you. Whatever you do, I know that you're doing the right thing. xx, niall.

Jag svalde. Gjorde jag rätt? Zayn skulle bli förkrossad, och jag med. Jag reste mig upp och tittade in i spegeln. Jag torkade bort den rinnande mascaran med tröjärmen och bet mig i läppen. Jag var tvungen att göra det här nu. Innan jag blev för fäst vid honom.

Plötsligt kom Zayn in genom ytterdörren och in i sovrummet. Jag kramade om honom, försökte tänka ut vad jag skulle säga. Det sista jag ville var att såra honom.
- Come along, I have to tell you something...
Jag tog hans hand och han följde lydigt med mig ut på gatan. Solen började gå ner och snart skulle stjärnorna synas.
- Were are we going? frågade han.
Jag svarade inte. Vi gick ett tag tills vi kom fram till parken där vi var häromdagen. Jag släpade med honom till en parkbänk där vi satte oss ner. Jag blev allvarlig och tog ett fast tag i hans hand.
- I want you to listen.
- What happend yesterday... just forget it, avbröt han.
- It isn't just about yesterday. And, that was my fault, don't deny it.
Jag tittade på honom och försökte göra mitt bästa för att inte brista ut i tårar.
- I love you for you, not for being Zayn Malik from One Direction. I can't make it anymore. I thought I was strong enough, but I'm not. I love you more than anything else, but that isn't enough. All the time I think about everyone who hates me. I know I should'nt, but I can't help myself. You're the best boy I've ever meet, and... you've make me feel better inside. Whatever you do, don't take this personally. But... I think I don't fit in your life. I'm so sorry, I love you...
Zayn stirrade på mig medan tårarna föll i strömmar ner för hans kinder.

Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta jag med, sedan lät jag mina läppar snudda vid hans. Jag ställde mig upp och lät min hand glida ur hans fingrar. Han bara satt där, sa inte ett ord. Andades tungt och såg mig gå iväg längst gatan. Jag blinkade hårt och tog upp min mobil. Snabbt bläddrade jag igenom min kontaktlista och fick fram mamma. Hon svarade efter bara en signal.
- Mom?
Tårarna rann hjälplöst ner från mina ögon och min hals sved.
- Yes?
Jag orkade inte bestämma mig för om hon lät sur eller inte.
- I wanna go home... viskade jag.

Kort kapitel, men bättre det än att få vänta, right? 
Ajajaj, vad ska hända nudå? ;) Kan jag få 20+ till nästa? 

Twitter, Kik och Instagram: @johannabrodiin
IRL blogg: http://johannaq.blogg.se

UPDATE: Först nu efter att jag skrivit det så inser jag att det är lite likt New Moon. Haha, bara jag?