The Corner - Part 04
Det var måndag och jag låg i min säng. Aldrig någonsin hade jag känt mig så deprimerad. Jag hörde Zayns röst i huvudet: "I'll call you everyday, love you." Jag stirrade tomt framför mig. Klockan var halv ett och jag hade fortfarande inte gått upp. Min mobil började plötsligt vibrerade flera gånger. Min reaktionen var blixtsnabb och den friska armen slog mot telefonen för att hinna svara. Utan att tänka mig för så skrek jag rakt ut:
- Zayn!?
- Uhm, Tay it's me. Em.
Mina ögon blev matta igen och jag stängde av samtalet utan att säga något mer.
Tre veckor hade det gått. Tre veckor sedan de stängde dörren efter sig och åkte iväg, för att inte komma hem på 2 månader.
Plötsligt plingade det på dörren.
- Mum? ropade jag ut i lägenheten. If it's for me, i'm not in.
Hennes mamma (Veronica) muttrade något och öppnade dörren. Rösterna hördes inte, men plötsligt kom Emily in. Jag suckade högt och vände mig om mot väggen.
- You hav'nt been yourself lately. I'm your friend, you can tell me what's wrong.
Emily såg allvarligt på mig.
- It's nothing.
Emily fnös.
- I'm tired of this, you're not telling me anything anymore! sa Emily.
Jag tittade ner.
- It so damn quiet in here.. Emily satte på tv:n och höjde ljudet. Hon bläddrade mellan kanalerna och plötsligt pep hon till.
- It was One Direction, I'm sure!
Jag vred mig kvickt om för att kunna se rutan. Hon gick tillbaka några kanaler och såklart, där var dem.
- One Direction - now one of the most popular boy bands in the world - is now in US on tour. They've... kvinnan fortsatte prata med killarna framför sig.
Att se dem på tv blev för mycket för mig, och jag kände min hals bli tjock och det gick inte att svälja. Plötsligt bröt jag ihop i floder av tårar.
Emilys blick var misstänksam.
- Okay, if Taylor Johnsson is crying, then it have to be something wrong.
Jag slutade gråta för några sekunder och tvekade. Skulle jag berätta allt för henne eller hålla det inne? Jag tittade på Emily, som hade lagt huvudet på sne och log lite försiktigt mot mig.
- You know when I "run into a guy" at the street? snyftade jag.
- Yeah...? sa Emily oförstående.
- You're not gonna believe this, but please do. You're the only one I have now.
- Who was it?
Jag försökte att inte föreställa mig Emilys rektion, istället bet jag mig i läppen och sa det.
- Zayn Malik... tårarna började rinna igen när jag sade hans namn och jag såg Emilys mun forma ett O.
- What the... are you sure?
Hon fick en arg blick av mig.
- JK, it was you're dad! What the hell do you think?
- Okay okay, take it easy... but why are you crying about that?
- We ... became friends. More than friends. And now they're on tour in the US and will be there for 2 months. I miss him so damn much.
Emily satt stilla och lyssnade noga. Hon var lungnare än jag föreställde mig, men hon verkade inte riktigt tro mig.
Min mobil vibrerade ännu en gång och jag skyndade mig att ta upp den.
- Zayn!? skrek jag igen.
- I miss you so much! Zayns vackra röst hördes i andra ändan luren. Det gjorde att jag började gråta igen.
- Is it him? viskade Emily.
- Don't cry, please? sa Zayns oroligt.
- I just... jag svalde. Miss you.
Det blev tyst i luren.
- Zayn?
- Yeah, I'm here.
- How's it going? frågade jag för att byta samtalsämne.
- It's fine, we've performed in 3 places now.
- I wish I was there with you... viskade jag.
- I gotta go now babe, I'll call again tomorrow. I love you, sa Zayn.
- Love you to, sa jag och bet mig i läppen. Jag hörde hur Emily drog efter andan.
det 40-sekunders långa samtalet var nu över.
- Oh my god, he really loves you, sa Emily tomt och tittade ner i golvet.
- He'll find someone else, I promise you... sa jag tyst.
- Tay, don't be stupid. If he loves you, then ofcourse he will love you when he comes back. I can promise you that.
Jag log lite mot henne
~~
Det var nu tisdag och som alla andra dagar så låg jag i sängen fram till 2 och bara tänkte. På honom. Jag låg och stirrade på mobilen, som om den skulle vibrera om jag stirrade tillräckligt. Det var lönlöst, så jag skickade ett sms till honom istället.
To "Zayn" 11.01: I .. *the message is not sent*
Precis när jag börjat skriva så vibrerade min mobil.
From "Zayn" 11.01: I think about you everynight before I go to sleep. I imagine you're here with me with you're healthy arm around me. And then I kiss your neck and we fall asleep like that. It helps me sleep... just kinda wanted you to know. xo
Jag bet mig i läppen och kände tårarna bränna i ögonen. Precis när tårarna tänkte fall så störtade Emily in genom dörren.
- TAY!!! ropade hon.
- What is it? sa jag tyst.
- Look! sa hon upphettsat.
Det var något i hennes röst som gjorde mig väldigt nyfiken, så jag vände mig om direkt för att se vad det var hon ville visa. Först såg jag det inte. Det var bara Emily, med ett leende nästan lika stort som antalet smink-produkter hon använt till dagens make-up. Inget mer.
Men sedan såg vad Emily hade med sig och mitt hjärta dunkade fortare än någonsin.
TRE VECKOR SENARE -
Det var måndag och jag låg i min säng. Aldrig någonsin hade jag känt mig så deprimerad. Jag hörde Zayns röst i huvudet: "I'll call you everyday, love you." Jag stirrade tomt framför mig. Klockan var halv ett på dagen och jag hade fortfarande inte gått upp. Min mobil började plötsligt vibrera flera gånger. Min reaktionen var blixtsnabb och den friska armen slog mot telefonen för att hinna svara. Utan att tänka mig för så skrek jag rakt ut:
- Zayn!?
- Uhm, Tay it's me. Em. Emilys ljusa tjejröst hördes klart och tydligt i mitt öra.
Mina ögon blev matta igen och jag stängde av samtalet utan att säga något mer.
Tre veckor hade det gått. Tre veckor sedan de stängde dörren efter sig och åkte iväg, för att inte komma hem på 2 månader.
Plötsligt plingade det på dörren.
- Mum? ropade jag ut i lägenheten. If it's for me, i'm not in.
Hennes mamma (Veronica) muttrade något och öppnade dörren. Rösterna hördes inte, men plötsligt kom Emily in. Jag suckade högt och vände mig om mot väggen.
- You hav'nt been yourself lately. I'm your friend, you can tell me what's wrong.
Emily satte sig på sängkanten och såg allvarligt på mig.
- It's nothing.
Emily fnös.
- I'm tired of this, you're not telling me anything anymore! sa Emily.
Jag tittade ner.
- It so damn quiet in here.. Emily satte på tv:n och höjde ljudet. Hon bläddrade mellan kanalerna och plötsligt pep hon till.
- It was One Direction, I'm sure!
Jag vred mig kvickt om för att kunna se rutan. Hon gick tillbaka några kanaler och såklart, där var dem.
- One Direction - now one of the most popular boy bands in the world - is now in US on tour. They've... kvinnan fortsatte prata med killarna framför sig.
Att se dem på tv blev för mycket för mig, och jag kände min hals bli tjock och det gick inte att svälja. Plötsligt bröt jag ihop i floder av tårar.
Emilys blick var misstänksam.
- Okay, if Taylor Johnsson is crying, then it have to be something wrong.
Jag slutade gråta för några sekunder och tvekade. Skulle jag berätta allt för henne eller hålla det inne? Jag tittade på Emily, som hade lagt huvudet på sne och log lite försiktigt mot mig.
- You know when I "run into a guy" at the street? snyftade jag.
- Yeah...? sa Emily oförstående.
- You're not gonna believe this, but please do. You're the only one I have now.
- Who was it?
Jag försökte att inte föreställa mig Emilys rektion, istället bet jag mig i läppen och sa det.
- Zayn Malik... tårarna började rinna igen när jag sade hans namn och jag såg Emilys mun forma ett O.
- What the... are you sure?
Hon fick en arg blick av mig.
- JK, it was you're dad! What the hell do you think?
- Okay okay, take it easy... but why are you crying about that?
- We... became friends. More than friends. And now they're on tour in the US and will be there for 2 months. I miss him so damn much.
Emily satt stilla och lyssnade noga. Hon var lungnare än jag föreställde mig, men hon verkade inte riktigt tro mig.
Min mobil vibrerade ännu en gång och jag skyndade mig att ta upp den.
- Zayn!? skrek jag igen.
- I miss you so much! Zayns vackra röst hördes i andra ändan luren. Det gjorde att jag började gråta igen.
- Is it him? viskade Emily.
- Don't cry, please? sa Zayns oroligt.
- I just... jag svalde. Miss you.
Det blev tyst i luren.
- Zayn?
- Yeah, I'm here.
- How's it going? frågade jag för att byta samtalsämne.
- It's fine, we've performed in 3 places now.
- I wish I was there with you... viskade jag.
- I gotta go now babe, I'll call again tomorrow. I love you, sa Zayn.
- Love you to, sa jag och bet mig i läppen. Jag hörde hur Emily drog efter andan.
det 40-sekunders långa samtalet var nu över.
- Oh my god, he really loves you, sa Emily tomt och tittade ner i golvet.
- He'll find someone else, I promise you... sa jag tyst.
- Tay, don't be stupid. If he loves you, then ofcourse he will love you when he comes back. I can promise you that. And anyway, 2 months is'nt that much!
Jag log lite mot henne, Emily var snäll, det var hon. Dessutom lyssnade hon på allt man hade att säga.
~~
Det var nu tisdag och som alla andra dagar så låg jag i sängen fram till 2 och bara tänkte. På honom. Jag låg och stirrade på mobilen, som om den skulle vibrera om jag stirrade tillräckligt. Det var lönlöst, så jag skickade ett sms till honom istället.
To "Zayn" 11.01: I .. *the message is not sent*
Precis när jag börjat skriva så vibrerade min mobil.
From "Zayn" 11.01: I think about you everynight before I go to sleep. I imagine you're here with me with you're healthy arm around me. And then I kiss your neck and we fall asleep like that. It helps me sleep... just kinda' wanted you to know. xo
Jag bet mig i läppen och kände tårarna bränna i ögonen. Precis när tårarna tänkte falla så störtade Emily in genom dörren.
- TAY!!! ropade hon.
- What is it? sa jag tyst.
- Look! sa hon upphettsat.
Det var något i hennes röst som gjorde mig väldigt nyfiken, så jag vände mig om direkt för att se vad det var hon ville visa. Först såg jag det inte. Det var bara Emily, med ett leende nästan lika stort som antalet smink-produkter hon använt till dagens make-up. Inget mer.
Men sedan såg vad Emily hade med sig och mitt hjärta dunkade fortare än någonsin.
Haha, ja, man ska sluta när det är som mest spännande! ;)
20+ kommentarer till nästa? Och sålänge kan ni gärna följa mig på twitter HÄR.
Om del 5 inte kommer upp imorgon även om jag fått 4 kommentarer så får ni inte börja tjata.. det är sommar förtusan! :D
Haha, ja, man ska sluta när det är som mest spännande! ;)
20+ kommentarer till nästa? Och sålänge kan ni gärna följa mig på twitter HÄR.
Om del 5 inte kommer upp imorgon även om jag fått 4 kommentarer så får ni inte börja tjata.. det är sommar förtusan! :D
Kommentarer
felicia♥
mer mer mer mer! :)
Lust att läsa min & kommentera vad du tycker om jag ska fortsätta skriva eller inte? :)
julia
Mer meeeeeer!!!!!!! please ! :D
Lisa
meeeer! hur bra som helst!!
Tova
Ärligt talat, anledningen till att jag älskar namnet och själva ide´n med fanficen. Men tycker nog det går lite fort fram, om du fattar vad jag menar.. ;) och du är oxå sjukt duktig på att skriva ;)
emelie
åh. alltså. fan vad bra! jag dör vad bra denhär ff'n är. Du skriver sjukt bra och är asbegåvad!<3
Louise
Mer Mer Mer den är suuuperbra, och du är bäst på att skriva ju! :)
One Direction Fanfic av Evelina
More please :)
Pia
Sjukt bra Johanna!
Mer mer MER!!<3
Emma
S`Å BRA! :D
AMANDA
OMG MEEEER :DDD
Kikke
Sjukt bra!:D
elin
redan sagt det en gång innan, eller två, men det här är verkligen min favorit-ff :D
superbra är den och så oerhört mysig att man bara vill ha mer :3
Emy
Superbra Johanna! <3
Julia
MEEEEEEEEEEEEEER <33333333333333333333
Cim
Super som vanligt, du är verkligen skicklig :)
manda
Du skriver så bra! Spännande nu juuu! <3
Louise
Jättebra! får aldrig nog! lova mig att aldrig sluta skriva, oki? (:
haha, nä men riktigt grymt!
Moa
meer, den är verkligen jättebra!min favorit :)
Liz
Jättebra! :)
johanna
sjukt bra <333
joanna
braaaaaaaaaaaaaaaa, nästa kapitel tack ;)
Saga c:<3
meeeeeeeeeeer!!!!!!!!!! :3 <3
Trackback
