Detta har hänt (Louis perspektiv):
Efter några låtar till så började vi svara på tweets. Taylors kom som tvåa och genast blev det ett väldigt liv i publiken. Zayn - som var mot publiken - satt i soffan och reagerade inte av alla skrik.
- Zayn, sa jag i mikrofonen.
Han svarade inte.
- Zayn, sa jag igen, lite högre den här gången.
Han tittade upp.
- Maybe you should answer this? sa jag och nickade mot tweeten.
Publiken skrek värre än någonsin och Zayn vände sig om. Han stirrade framför sig och sedan for hans blick ner där stolsnumret stod.
Han blickade bländat ut över publiken och en strålkastare for ner på Taylor. Hon reagerade lika som Zayn. De stirrade chockad på varandra medan publiken höll andan.

En pinsam tystnad vällde över publiken. Zayn tog ett fast grepp i sin mikrofon och förde den sakta mot munnen. Han tog ett andetag.
- I think... that you all know why I've felt so depressed lately.
Zayn tittade ut över publiken.
- It feels wrong to say that Taylor left me, because... she did'nt. She left the haters.
We have never bothered us about the haters, because we have so many fans who support and believe in us. But, it feels shit when the haters starting to hate on our family and girlfriends. But they're strong, so they make it.

Zayn försökte titta in i Taylors ögon i ljuset och log mot henne.

- I wanna say one more thing. I love my girlfriend more than everything, and no one in the world can change that anymore.
Han bet sig i läppen tittade ner. Någon började klappa i händerna. Det spred sig och inom några sekunder applåderade hela publiken.
- Get down to him! skrek någon.
- You're a part of them Taylor, be with them!
Zayn tittade förvånat upp, Taylor också. Zayn log och försökte ännu en gång hitta hennes ljusblå ögon någonstans i ljusskenet.

Jag tittade mig förvirrat omkring. Skulle jag gå upp på scenen, vara med dem? Jag kände blickar åt alla håll. Jag tog ett andetag, och ett till.
- Gå du hjärtat, viskade mamma i mitt öra.
Mitt hjärta klappade värre än någonsin när jag trängde mig fram i vimlet. Jag kände fortfarande ett obehag av människor som skulle börja trampade på mig. Men alla var lugna, tittade bara nyfiket på mig. Allt var tyst, alla var spända. Jag öppnade en dörr som tog mig bakom scenen. Dörren ledde mig in i en lång korridor. Jag började gå, men stannade genast upp när jag såg Zayn. Vi stod stilla, på varsinn sida av korridoren. Ingen såg oss, det var bara vi. Vi tittade på varandra i några sekunder, sedan började jag sakta gå mot honom. Desto närmare jag kom, desto ivrigare blev jag. Jag var nu 2 meter ifrån honom, och nu kunde jag titta in i hans ögon ordentligt.
- I'm so sorry. I made my biggest mistake ever.
Jag tog ett steg och burrade in ansiktet i hans hals. Jag andades in doften av hans parfym och kände hans armar runt mig.
- I could have stoped you before you maked that mistake, sa han.
Jag tittade upp på honom och flätade in fingrarna i hans.
- I love you, sa han och drog mig intill sig igen. And no one can take you away from me now.

Vi tog varandras hand och sprang upp på scenen. Nu var allt perfekt.

-------

- Zayn, mumlade jag.
- I did'nt mean to wake you up... viskade han.

Jag tittade upp. Vi satt i bilen på väg hem från konserten. Eller låg, snarare. I alla fall jag. Mitt huvud låg i Zayns knä och han flätade intensivt mitt hår. Jag tittade mig omkring. Min mamma satt bredvid mig. Fan... Jag rodnade men hon log bara mot mig. Liam, Louis, Niall och Harry satt i framsätet och skrattade åt varandra.
Limousinen stannade och killarna öppnade dörren för att gå ut. Jag satte mig upp och vi gick ut ur bilen. Stjärnorna lyste på himlen och jag ägnade några sekunder på att titta på dem innan vi gick in i huset. Jag älskade stjärnor, det hade jag alltid gjort.
Jag hängde av mig min jacka i hallen.
- Shall I show you where to sleep? frågade Zayn artigt.
- All right, thank you! sa mamma och följde med Zayn.
Jag fnissade, sedan gick jag in i vårat sovrum. Jag satte mig på sängen och tog upp mobilen för att titta hur mycket klockan var. 00:09. Plötsligt började min mobil durra i mina händer - någon ringde. Mormor... I och för sig var det inte så konstigt. Hon hade ringt varje dag när vi nyss flyttat och efter ett ordentligt tjat av mamma att inte ringa mer så hade hon låtit bli. Men nu ringde hon igen.
Jag tvekade men sedan klickade jag på den gröna luren.
- Hej mormor, sa jag och fnissade när jag hörde hur dumt det lät.
- Hej gumman! Jag har inte vågat ringa på grund av din mamma... Är hon fortfarande lika sur på dig?
Jag himlade med ögonen.
- Nejdå, hon har faktiskt blivit jättesnäll! sa jag ironiskt och dunsade ner på rygg på sängen.
- Åh vad bra. Hur har ni det?
Jag vände på huvudet och såg Zayn komma in genom dörren. Han drog av sig sin t-shirt och satte sig på sängen bakom mig. Jag kunde inte slita blicken ifrån honom.
- Gumman? Är du kvar?
- Åh, förlåt. Var var vi?
- Jag frågade hur ni hade det.
- Ja, jättebra! mumlade jag.
Zayn böjde sig över mig och kysste mig på pannan. Jag skrattade.
- Jag kanske stör? frågade mormor nyfiket.
- Nejnej...
Zayn pussade mig överallt i mitt ansikte för att retas. Till sist hamnade hans läppar på min mun och jag fick lite panik.
- Har du en kille där...? mormor blev mer och mer nyfiken.
- Nej, verkligen inte!
Jag försökte låta normal även då jag var mitt uppe i en kyss.
"I'm not having a boy here", mimade jag till Zayn som skrattade högt.
- Mormor, kan jag ringa imorgon?
- Ja gör det hjärtat! Mormor saknar dig!
Jag fnös till för att inte börja gapskratta.
- Jag saknar dig med, vi hörs imorgon, sa jag och lade på.
- Who was it?
- My grandma... mumlade jag.

Min mobil vibrerade ännu en gång. Ett sms.

From "Mamma" 00.15: Jag vill inte komma in och störa er nu så jag skriver ett sms istället. Zayn verkar vara en gentleman rent ut sagt och jag är än en gång ledsen att jag skrek på dig. Han berättade om dig när du sov i bilen och man hör på hans röst hur mycket han älskar och bryr sig om dig.
Puss & kram, mamma.

Jag log.
- I feel so silly when you speak swedish, you must teach me sometime! sa Zayn.
- Of course, sa jag och fnissade.
Han flätade in fingrarna i mitt hår och kysste mig igen.
- Are you tired? frågade han lungt.
- No, not really. I slept in the car, remember? jag log snett.
- Good, sa han firnurligt.
Jag rynkade pannan. Vad menade han med det?
- Come with me.
Han tog min hand och lockade mig med sig ut genom bakdörren. Zayn stängde den efter oss och vi gick ut på gården. Han tog mig till stegen längst husets vägg och nickade mot den.
- Ladies first.
Jag tittade på stegen, sedan på Zayn och skrattade.
- You're serious!
Han nickade och försökte se allvarlig ut.
Jag höjde ögonbrynen och klättrade upp för stegen. Huset var högt, och det tog ett tag att komma upp på taket. När jag kom upp så ställde jag mig upp och granskade den fantastiska utsikten.
- Come here.
Zayn kom upp bakom mig och tog min hand. Han tog med mig till mitten av taket där vi satte oss ner.
- I... började jag.
- Tay. Jag vände kvickt på huvudet.
- Let's forget all of this. We're back to the beginning again, okay?
Jag nickade sakta.
- Yeah...
- Good.
Han kramade min hand och vi tittade ut över utsikten av lysen från husen och alla tusentals stjärnor.
- Do you know what I want? Jag bet mig i läppen.
- What?
Jag tittade på honom.
- I wan't to get back to England and stay there with you forever.
Som vanligt pratade jag rätt ut utan att tänka. Det lät fånigt, "forever".
Han log.
- Yeah, me to.
Jag tittade ner på gatan i några sekunder och kände Zayns blick bredvid mig. Jag vände på huvudet och hans gyllenbruna ögon var fäst på mig.
- Don't look at me, look at the stars, they're beautiful... mumlade jag.
Han skrattade.
- They're nothing compared to you.
Jag rodnade och vi tittade på varandra i några sekunder. Jag lade mig ner på taket, blundade och fnissade.
Jag tittade upp när jag kände hans varma andedräkt i ansiktet.
- Trust me, we're going to England, sa han.
Han började blicka mellan mina ögon och min mun, och innan jag visste ordet av så låg vi där och kysstes, mitt uppe på taket. Nu var allt perfekt igen.