The Corner - Part 11
Detta har hänt (Taylors perspektiv):
Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta jag med, sedan lät jag mina läppar snudda vid hans. Jag ställde mig upp och lät min hand glida ur hans fingrar. Han bara satt där, sa inte ett ord. Andades tungt och såg mig gå iväg längst gatan. Jag blinkade hårt och tog upp min mobil. Snabbt bläddrade jag igenom min kontaktlista och fick fram mamma. Hon svarade efter bara en signal.
- Mom?
Tårarna rann hjälplöst ner från mina ögon och min hals sved.
- Yes?
Jag orkade inte bestämma mig för om hon lät sur eller inte.
- I wanna go home... viskade jag.
- Good evening!
Jag tittade upp. En flygvärdinna klädd i vitt tittade på mig med ett förfärligt léende.
- Not anymore... mumlade jag och vandrade längst gången tills jag hittade en plats. Jag satte mig ner, knäppte fast mig och tittade tomt ut genom fönstret.
Jag tog trött upp min mobil och loggade in på twitter. Jag scrollande bland alla tweets jag hade fått. Inte för att något spelade någon stor roll längre, men ändå. Alla på twitter hade olika åsikter. Vissa tyckte att jag var en idiot, medan vissa förstod att det var för hatet jag gjorde som jag gjort och försökte få mig tillbaka med Zayn. Men jag hade bestämt mig, och inget kunde få mig att ändra åsikt nu.
Jag loggade frustrerat ut. Jag bläddrade igenom min kontaktlista. "Zayn Malik". Jag fastnade med blicken på namnet. Jag var tvungen att göra det. Gå vidare. Jag bet mig i läppen, tog ett andetag och klickade på "Delete". Sedan gjorde jag samma sak med de andra killarna. Jag blundade för att inte börja gråta.
- Are you okay?
Jag tittade upp. En man satt bredvid mig. Han påminde om någon. Rösten var speciell, han var inte här ifrån. Då slog det mig. Mannen på gatan i New York.
- It's you! sa jag utan att tänka mig för.
- Yes, it's me allright. Were's your lad?
- He's back in New York, mumlade jag.
- Why?
- It's... a long story. Jag log lite mot honom.
Efter den långa flygresan gick jag ut från flygplatsen och satte mig i min mammas bil. Inte ett ord sa hon. Inte för att jag hade förväntat mig något...
Solen hade precis gått upp när vi lämnade bilen och försvann upp i lägenheten. Jag drog med mig min väska in i mitt rum och skulle precis stänga dörren efter mig när mamma stoppade mig oväntat.
- Taylor, kom hit.
Jag tittade mig automatiskt omkring, som om det var någon annan som just sagt det. Jag gick in i köket, satte mig på en stol och tittade ner i bordet.
- Säg inte "vad var det jag sa", snälla.
Jag blundade och beredde mig på en regäl utskällning.
- Jag tänkte inte säga det. Men jag är riktigt besviken på dig. Jag förstår inte varför du var tvungen att möta en kändis sådär.
- Mamma, jag gillade inte Zayn för att han var en kändis. Herregud.
Hon struntade totalt i mig och fortsatte babbla.
- Du har väl aldrig gått ut med killar förut. Skulle det vara nödvändigt nu? Du är bara 16 år Taylor. Och att inte berätta för mig varför du åkte till New York? Och vad som hände när du bröt armen? "Ramlade", sa du. Inte ens kan du vara ärlig.
- Men jag... vänta... Jag stannade förvånat upp.
- Hur visste du vad som hände?
Mamma tittade sig omkring för att spela förvånad.
- Det spelar ingen roll, fräste hon. Jag är besviken på dig.
- Har du aldrig känt detsamma för någon!? skrek jag rätt ut i luften. Zayn är helt perfekt och jag lämnade honom. Du har inget att vara besviken över.
Med tårarna rinnande så sprang jag in på mitt rum och slog igen dörren bakom mig.
Där låg jag, i många dagar. Jag var för envis för att inse att jag aldrig skulle klara mig utan honom. Jag hade inte lust med någonting. Ignorerade alla sms och samtal jag fick från Emily. Hon var kvar i New York och hade säkert fått vänner där. Plötsligt var jag tillbaka till tiden då han nyss åkt. Jag ville inget annat än att åka tillbaka, men jag var fast besluten över att allt skulle bli som vanligt igen.
EN VECKA SENARE
Det var en tisdag. Jag famlade efter dosan och slog på tv:n bakom mig för att få lite ljud i rummet. Jag blundade, men slog upp ögonen fort när jag hörde Zayns namn från tv:n.
"Zayn Malik from One Direction acts strange on stage. "It's because of Taylor, he misses her", says the fans. "We all know what happend to Zayn when Taylor left him. But, all of us know's that... she had a good reason. And, she still loves him, but we can't make her come back," says the bandmember Louis Tomlinson.
Klipp från olika konserter den senaste veckan började synas på tvrutan och jag kände plötsligt att jag mådde illa.
- Du kanske borde åka till honom.
Min blick for mot dörren där mamma stod lutad. Var det verkligen hon som sagt det?
- Taylor, jag har varit en otroligt dålig mamma och jag vet det.
Hon gick fram och satte sig på sängkanten bredvid mig och tårar kröp fram i hennes ögon.
- Mamma, säg inte så...
Jag satte mig upp jag med.
- Jag var bara så orolig över dig. Men nu förstår jag hur du känner, och du måste åka till honom. Han mår ju bara dåligt av det här, och du med.
Först då insåg jag att det här var lönlöst. Jag trodde att jag aldrig skulle klara av allt hat, men det var tvärtom. Jag skulle aldrig klara av att vara utan honom, och dessutom att veta att han mådde skit bokstavligt talat.
Jag nickade medans tårarna kom. Jag skulle få träffa honom, han skulle må bra igen. Jag kastade mig om halsen på mamma, det var första gången på flera månader som jag kramade henne.
- På ett vilkor, sa mamma.
- Vadå?
- Jag måste få följa med.
Jag log stort och nickade igen.
- En väninna till mig har två biljetter till konserten ikväll. Hon måste bli av med dem eftersom att hennes dotter blev sjuk, så jag köper dem. Så du får se honom, sen kan vi träffa dem efter konserten.
Jag log ännu större.
- Jag älskar dig mamma!
- Älskar dig med, men nu måste vi skynda oss till New York!
- Guys, we should pick tonight's tweets! ropade Liam genom korridoren.
- Coming!
- Were's Zayn? frågade Liam.
Alla tittade sig omkring. Plötsligt kom Paul förbi.
- You can start, he's in the lobby, sa han och nickade bort mot en dörr.
Vi tittade på varandra, Liam ryckte på axlarna.
Tillsammans scrollade vi igenom alla tweets.
- Wait!
Jag pekade på en tweet och Liam klickade nyfiket på den.
"I made a mistake, and I just want you to know that I know I was wrong, and I'm ready to go back to the biginning, if you are."
- Oh my god, utbrast Niall.
Vi tittade på varandra igen. Jag nickade. Alla tänkte samma sak.
- He will freak out.
- Pfft, let him. Jag skrattade.
Vi valde ut några tweets till och sedan var det dags för konserten. Zayn var som vanligt nere och pratade inte så mycket med oss, men vi var inte oroliga längre. Snarare förväntansfulla. Vem vet vad som kunde hända nu, speciellt med tanke på att det var över 15 000 personer i byggnaden.
Allt rullade på som vanligt, vi sjöng några låtar, sedan var det dags för Zayn, Niall och mig att sjunga solo. Zayn blickade tomt ut över publiken medan han sjöng. Mitt i refrängen stannade han upp.
- I'm sorry guys. I can't do this...
Han suckade och satte sig bredvid mig och Harry. Zayn nickade mot Niall som gav honom en klapp på axeln, sedan började han sjunga Stereo Hearts.
Harry började skratta.
- Shut up, väste jag i hans öra.
Efter några låtar till så började vi svara på tweets. Taylors kom som tvåa och genast blev det ett väldigt liv i publiken. Zayn - som var mot publiken - satt i soffan och reagerade inte av alla skrik.
- Zayn, sa jag i mikrofonen.
Han svarade inte.
- Zayn, sa jag igen, lite högre den här gången.
Han tittade upp.
- Maybe you should answer this? sa jag och nickade mot tweeten.
Publiken skrek värre än någonsin och Zayn vände sig om. Han stirrade framför sig och sedan for hans blick ner där stolsnumret stod.
Han blickade bländat ut över publiken och en strålkastare for ner på Taylor. Hon reagerade lika som Zayn. De stirrade chockad på varandra medan publiken höll andan.
Stort tack till Evelina (http://ffonedirection.blogg.se) som hjälpte mig med idéer till den här delen, eftersom att det stod tomt till i mitt huvud..
Hoppas ni gillar den här delen :) 25 till nästa? ♥
Twitter, Kik och Instagram: @johannabrodiin
IRL blogg: http://johannaq.blogg.se
The Corner - Part 10
Detta har hänt (Taylors perspektiv):
Emily och jag gick ut till publiken som skrek när vi kom.
- Oh Jesus, Emily fnissade förtjust.
Blickarna vändes till scenen när killarna kom utstörtande. Musiken dånade i mina öron och rösterna hördes fortfarande klart och tydligt i mitt huvud. Det var tjejer överallt. De puttades och knuffades. Skrik och dån lät överallt och det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. Jag blundade för en sekund och plötsligt låg jag på marken. Jag kände fötter på min kropp och Zayn som avslutade mitt i hans solo.
- Stop it! skrek han förtvivlat och mellan springorna i mina ögon så såg jag på när han hjälplöst försökte hoppa ner från scenen. Sedan svimmade jag.
När jag vaknade upp så kände jag fort igen mig. Bländande vita väggar och slangar överallt. Jag var på ett sjukhus.
Någon höll min hand.
- Zayn? viskade jag.
Jag vände mig om.
- How do you feel?
Det var inte Zayn, utan Emily. Jag struntade totalt i hennes fråga.
- What happend? Jag tittade på Emily som tittade ner i golvet.
- They interrupted the concert...
Det blev tyst ett tag.
- I ruined everything. I ruin everything, viskade jag.
Jag satte mig upp.
- Wait! Emily försökte stoppa mig.
- What!? I'm done Emily, this is your kind of life, not mine.
Jag skakade på huvudet och försvann längst den långa korridoren. Doktorer försökte stoppa mig men min hjärna skakade bort dem. Jag småsprang till huset, upp för trappan och in till sovrummet. Ingen var hemma. Jag kastade mig på sängen och grät. Jag grät så länge att mina ögon nästan blev uttorkade.
- How are you?
En välbekant, orolig röst fyllde rummet. Jag vände mig om. Liam stod lutad mot dörröppningen. Jag drog efter andan.
- Don't worry, It's just me, nobody else. Han log lite.
Han kom fram till mig och satte sig på sängen.
- Seriosly, how do you feel?
Han tittade bedjande på mig som om han inte ville något annat än att jag skulle berätta hur jag kände.
- Everything goes wrong when I'm with him. Dani and El is meant to be with you and Louis. But, I don't think I'm the one for Zayn...
Jag bet mig i läppen och skakade lite på huvudet.
- Why? Liam rynkade pannan och lyssnade spänt på vad jag hade att säga.
- One of the reasons is the haters. I'm one of those persons who never forget something someone have said. Whether it's hate or something good. I just don't want this to go as far as it did after my fathers death...
Jag drog upp tröjärmen och visade Liam min arm.
- I know, I made the tattoo cause I wanted to remind my self that I'm strong and... yeah... never give up... But, this is an exception. I love Zayn. I love all of you. But... I just... don't want a life like this.
Liam nickade sakta.
- I see. Well, Zayn loves you too, that's all I can say, sa Liam.
- I know, viskade jag...
- Do what you think is best. Han log och kramade min hand.
Jag log tillbaka och han reste sig upp igen.
- Zayn will be back in ten minutes.
Jag nickade sakta.
Liam gick ut ur rummet och jag tog upp min mobil. Fem minuter senare fick jag ett sms.
From "Niall Horan" 21.32:
Liam told me. I just wanted to say that you're strong and I believe in you. Whatever you do, I know that you're doing the right thing. xx, niall.
Jag svalde. Gjorde jag rätt? Zayn skulle bli förkrossad, och jag med. Jag reste mig upp och tittade in i spegeln. Jag torkade bort den rinnande mascaran med tröjärmen och bet mig i läppen. Jag var tvungen att göra det här nu. Innan jag blev för fäst vid honom.
Plötsligt kom Zayn in genom ytterdörren och in i sovrummet. Jag kramade om honom, försökte tänka ut vad jag skulle säga. Det sista jag ville var att såra honom.
- Come along, I have to tell you something...
Jag tog hans hand och han följde lydigt med mig ut på gatan. Solen började gå ner och snart skulle stjärnorna synas.
- Were are we going? frågade han.
Jag svarade inte. Vi gick ett tag tills vi kom fram till parken där vi var häromdagen. Jag släpade med honom till en parkbänk där vi satte oss ner. Jag blev allvarlig och tog ett fast tag i hans hand.
- I want you to listen.
- What happend yesterday... just forget it, avbröt han.
- It isn't just about yesterday. And, that was my fault, don't deny it.
Jag tittade på honom och försökte göra mitt bästa för att inte brista ut i tårar.
- I love you for you, not for being Zayn Malik from One Direction. I can't make it anymore. I thought I was strong enough, but I'm not. I love you more than anything else, but that isn't enough. All the time I think about everyone who hates me. I know I should'nt, but I can't help myself. You're the best boy I've ever meet, and... you've make me feel better inside. Whatever you do, don't take this personally. But... I think I don't fit in your life. I'm so sorry, I love you...
Zayn stirrade på mig medan tårarna föll i strömmar ner för hans kinder.
Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta jag med, sedan lät jag mina läppar snudda vid hans. Jag ställde mig upp och lät min hand glida ur hans fingrar. Han bara satt där, sa inte ett ord. Andades tungt och såg mig gå iväg längst gatan. Jag blinkade hårt och tog upp min mobil. Snabbt bläddrade jag igenom min kontaktlista och fick fram mamma. Hon svarade efter bara en signal.
- Mom?
Tårarna rann hjälplöst ner från mina ögon och min hals sved.
- Yes?
Jag orkade inte bestämma mig för om hon lät sur eller inte.
- I wanna go home... viskade jag.
Kort kapitel, men bättre det än att få vänta, right?
Ajajaj, vad ska hända nudå? ;) Kan jag få 20+ till nästa?
Twitter, Kik och Instagram: @johannabrodiin
IRL blogg: http://johannaq.blogg.se
UPDATE: Först nu efter att jag skrivit det så inser jag att det är lite likt New Moon. Haha, bara jag?
The Corner - Part 09
Detta har hänt (Taylors perspektiv):
- Zayn?
- Yes.
Han tittade på mig.
- I wanna se your tattoos now.
- Okay.
Han log och drog av sig sitt linne, sedan visade han stolt alla sina tatueringar.
- Wow, they're beautiful... mumlade jag.
Han log.
- By the way... when is your next concert?
- Tomorrow at seven, here in New York, svarade han. Are you coming?
- Of course! sa jag.
- Good, sa han och kysste mig på pannan. Shall we sleep now?
- Sure, sa jag och lade mig ner.
Det kittlades i mitt hår. Jag tog ett andetag och tittade upp. Jag möttes av två gyllenbruna, glittrande ögon.
- Good morning beautiful, viskade Zayn och fortsatte leka med mitt långa, blonda hår.
- What time is it? sa jag hest.
- Half past nine, svarade han ointresserat.
- Zayn, you should have wake me up!
- I could'nt. You look so damn beautiful when you're sleeping.
Jag log snett och gick till spegeln för att fixa iordning mig. Jag drog borsten några gånger genom håret. Jag såg Zayn genom spegeln, han tittade ordentligt på mig samtidigt som han log.
- What? jag rynkade pannan och kletade på mascara på ögonfransarna.
- Nothing, sa han.
Han reste sig upp.
- It's your mom, sa han och räckte över den durrande telefonen till mig.
Jag tittade på Zayn och tryckte mobilen mot örat.
- Hej mamma...
- Hej Taylor, vet du vad jag såg på nyheterna idag?
Jag drog efter andan.
- Nej, vadå? Jag gjorde mitt bästa för att låta förvånad, men jag verkade inte lyckas särskilt bra.
- Var inte dum, fräste mamma irriterat. Tillsammans med en kändis? Varför har du inte sagt något?
- För att jag visste hur du skulle reagera, sa jag kort. Men mamma, lyssna på mig...
Ett tut hördes i luren - hon hade lagt på. Jag svalde och med en sakta rörelse så stängde jag av samtalet. Jag kastade surt iväg mobilen på sängen.
- What did you say? frågade Zayn oroligt.
Mitt i allt så hade jag glömt bort att Zayn inte kunde svenska.
- She... she's taking this very hard.
- Should I talk to her? Zayn tittade omtänksamt på mig.
- No, she'll get over it.
Jag kramade honom och lutade huvudet mot hans bröst. Han lade händerna på mina kinder och lyfte upp mitt huvud. Jag tittade på honom, drunknade i hans ögon. Zayn böjde sig ner och placerade mjukt sina läppar på mina.
Plötsligt kikade Emily fram i dörröppningen.
- Oh, sorry, sa hon och försvann lika kvickt som hon kommit.
Jag skrattade, Zayn med.
Sedan var det Louis tur att kila in. Han värkade - tvärtom - trivas med vår situation.
- Hello people! sa han snabbt och skuttade överlyckligt in i rummet.
- Ready for the concert tonight? han tittade på oss.
- Of course! sa vi samtidigt. Jag rodnade.
Louis spärrade upp ögonen.
- Wow, you are similar.
~~
Klockan 6 gick vi ut ur huset. Vi satte oss i en vit limousine som skulle ta oss till byggnaden där konserten skulle hållas. Paul satt i framsätet bredvid chaffören och killarna, Emily och jag satt i sofforna i baksätet. Emily satt bredvid Harry, jag iaktog dem och det visste jag. Emily var vacker, och singel. Harry var otroligt charmig och singel han med. Jag tittade på Emily uppifrån och ner. Hon hade på sig en åtsittande klänning som framhävde hennes perfekta kropp. Klackarna på skorna var så höga så hon knappt kunde gå. Hennes bruna hår var slarvit lockat och hennes leende glänste. Harry skrattade med henne och jag kunde redan se dem som ett par.
Hur såg jag ut själv? Ett tight linne instoppat i ett par slitna jeansshorts med hög midja. Som vanligt hade jag en öppen skorta i oversize över kläderna. Mina converse var trasiga och mitt blonda hår hängde platt i stripor ner till midjan.
Zayn lade sin arm runt mig. Jag tittade upp på honom och han log. Han lutade sig lite mot mig och hans läppar nuddade mitt öra.
- I love you, don't forget that, viskade han tyst och kysste min örsnibb.
När vi var framme så klev vi ur bilen och Emily och jag försvann backstage med killarna som skulle byta om. Emily och jag satte oss på två stolar utanför och väntade.
Jag tittade ner i marken. Otäcka röster hördes i mitt huvud. "You're a ugly girl." "Tillsammans med en kändis!?" "Zayn deserves better..."
- Babe? någon tog min hand.
- Yes, sa jag snabbt till Zayn.
- You and Emily can go out to the public, okay?
Jag nickade.
- I guess we should go.
- I'm so excited, is'nt you? Emily studsade av iver.
- I guess so... mumlade jag.
- Is it something wrong? Emily rynkade oroligt pannan.
- No, just a little headache, sa jag och log lite.
Emily och jag gick ut till publiken som skrek när vi kom.
- Oh Jesus, Emily fnissade förtjust.
Blickarna vändes till scenen när killarna kom utstörtande. Musiken dånade i mina öron och rösterna hördes fortfarande klart och tydligt i mitt huvud. Det var tjejer överallt. De puttades och knuffades. Skrik och dån lät överallt och det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. Jag blundade för en sekund och plötsligt låg jag på marken. Jag kände fötter på min kropp och Zayn som avslutade mitt i hans solo.
- Stop it! skrek han förtvivlat och mellan springorna i mina ögon så såg jag på när han hjälplöst försökte hoppa ner från scenen. Sedan svimmade jag.
Får så himla dåligt samvete att den inte kom upp förrän idag.. Plus att det fick bli jättekort kapitel... Men jag har haft fullt upp! Nästa så kommer den när jag har tid och lust helt enkelt! Ni är bäst, kramar! ♥ Kan jag få 20+ kommentarer? :)
Twitter, Kik och Instagram: @johannabrodiin
IRL blogg: http://johannaq.blogg.se
The Corner - Part 08
Detta har hänt (Taylors perspektiv):Jag småsprang efter Zayn och när jag kom in till hans rum så satt han på sängen och tittade på sin mobil.
- Hey, han tittade upp på mig.
- Zayn, what is it?
- Nothing...? Han spelade förvånad.
Jag gick sakta fram och satte mig bredvid honom. Jag lutade mig fram och kikade på hans mobil. Han drog den snabbt mot sig.
- No, Taylor it's nothing.
- Yeah, right.
Med en blixtsnabb rörelse så tog jag mobilen ifrån honom och backade några meter. Jag fnissade högt. Han suckade och bet sig i läppen. Mitt léende dog snabbt när jag såg hans uttryck.
Jag tittade på skärmen och det jag fick se fick mig att dra efter andan. Jag tittade på Zayn och skakade på huvudet.
- Tay, don't... började Zayn.
Jag svalde hårt och telefonen gled ur min svettiga hand. Med en duns landade den på golvet och jag backade sakta tills min rygg slogs emot väggen.
Jag famlade med ögonen över skärmen, bläddrade ner och gled med en duns ner på golvet.
- I never thought.. jag skakade hjälplöst på huvudet. Zayn kom fram och satte sig på huk framför mig.
- Come here, I have to tell you something. Han lyfte upp mig i mina armar och satte ner mig på sängen, sedan lade han sig bredvid mig.
- There's always haters who... han avbröt sig. Look at me Tay.
Jag vände mig om och tittade djupt in i hans ögon.
- We have so many millions of fans who loves and support us, no matter what. But so many fans does also mean jealousy and... stuff. You know? I've learned something. Haters only hate the people they can't have or people they can't be. So... they don't really hate you. Actually, they hate themselves. Cause... you're a reflection of what they wish to be.
Jag fortsatte titta in i hans ögon för att svälja orden. Jag stirrade på honom. Han bet sig i läppen och lade armen om mig. I love you more than anything, and no one will ever change that. Okay?
- Yeah... viskade jag.
~~
Vi gick ut i vardagsrummet, hand i hand.
- I'll be right back, viskade Zayn till mig.
- Okay, sa jag och släppte motvilligt hans hand.
Zayn försvann in i köket och jag satte mig bredvid Emily i en av sofforna.
- What did you do? undrade hon.
- Nothing...
- Tay, you promiesed me to not say "nothing" anymore. Come on. Hon tittade surt på mig.
- We talked about... things. Haters.
- Oh... sa hon och tittade bort.
- Hey, were's the man who had responsible for this? Harry hållde upp den skrikande Lux i luften.
Emily skrattade.
- I can change, sa hon och försvann in i badrummet med Lux.
Hon kom tillbaka efter några minuter och räckte över Lux till Harry igen.
- Thanks, sa han.
Zayn kom in igen.
- Yeah, uhm guys, we're going out for a walk, sa han.
- Sure, see ya, sa Harry ointresserat och räckte över Lux till Zayn.
Med Lux i ena handen och mig i andra gick vi ut i hallen. Vi satte på oss våra jackor och Zayn satte ner Lux i vagnen. Sedan gick vi ner på gatan.
- Were are we going? frågade jag nyfiket.
- That's for me to know, and for you to find out! sa Zayn och blinkade med ena ögat.
Vi gick längst gatan och där satt en gammal man och tiggde pengar. Han påminde väldigt mycket om mannen i London, och Zayn reagerade på exakt samma sätt den här gången. Han rotade igenom fickan, tog fram 10 pund och gav till honom.
- Thank you, sa han tacksamt med en annorlunda brytning. Is'nt you to young to have children? Han tittade förvånat på oss.
Zayn tittade på mig och log.
- The age does'nt matter if you love each other, sa han och log mot mannen som nickade.
Vi fortsatte gå. Jag tittade upp på Zayn, log och skakade på huvudet. Han skrattade lite.
- What?
- Nothing, sa jag och skrattade.
Vi gick i en kvart innan vi kom till en väldigt vacker park. De färggranna löven flög omkring i luften och de höga träden stod tätt intill varandra. Zayn log mot mig, sedan böjde han sig ner och tog fram något ur vagnen. En picknick-korg. Jag log stort och förväntansfullt mot Zayn. Han log tillbaka och bredde ut filten på marken. Jag lyfte upp Lux ur vagnen och satte ner henne.
- How do you know about all the wonderful places in the world? frågade jag.
- I don't, sa han roat medan han tog upp chokladdoppade jordgubbar ur korgen.
Jag skrattade och tittade på honom.
Jag tittade mig omkring. Ingen var här, förutom lilla Lux som satt och lekte med löven. Jag andades in, sedan lade jag mig ner på rygg på filten. Jag tittade upp på den blå himlen, sedan blundade jag.
- Babe... viskade han i mitt öra.
- Aha, viskade jag tillbaka.
- Show me your tattoo, sa han.
Jag tittade upp på honom, bet mig i läppen och tittade ner i marken.
- Why? frågade jag tyst.
Han lade två fingrar under min haka för att jag skulle titta upp på honom.
- I wanna see, pleeeeease? Zayns puppyface fick mig att skratta lite.
- It's... jag suckade.
Jag tog tag i jackärmen och drog upp den så långt det gick. Jag hållde fram underarmen mot Zayn och rodnade.
Zayn tittade oroat på mig.
- I can't believe you did this to yourself, sa han allvarligt.
Jag tittade ner på armen. Mitt långa ärr syndes väldigt tydligt under tatueringen som bildade orden "Never give up".
Zayn smekte över min arm och drog sitt finger längst mitt ärr.
- Why? sa han och bet sig i läppen.
- It was a year ago Zayn... my dad died and I hated everything about myself and my life. Things happend, I did some really bad things. And then just before I turned 16 I got the tattoo. I regretted it, and I was ashamed of the scar. So I felt compelled to do something. I did'nt want people to think I was one of those persons who cut thereselfs all the time.
Han lutade sig över mig och kysste mig mjukt.
- You're so strong, and that's one of the reasons why I love you, viskade han.
Där satt vi, hela dagen fram till 3. Lekte med Lux, åt matsäck och skrattade. Jag hade nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv.
~~
Kvällen kom, jag och Zayn satt i sängen. Zayn loggade in på twitter, och jag med. Det var första gången på flera månader som jag var inne. Jag hade fått 100 000 nya följare och flera tusen händelser.
- Oh my god, look!
Zayn räckte över sin mobil till mig och jag tog imot den. Någon hade tweetat en bild på Zayn, mig och Lux i parken.
- Oh, no!
Jag rodnade och tittade på vad personen skrivit. "Naw, they're so cute together! Zayn looks so happy with her. xx"
Jag log och bestämde mig för att tweeta tillbaka. Jag orkade inte logga ut, istället gjorde jag det genom Zayns twitter.
"Haha aw, thank you sweetie! :') xxx /tay"
Jag följde henne och gav tillbaka telefonen till Zayn.
- Zayn?
- Yes.
Han tittade på mig.
- I wanna se your tattoos now.
- Okay.
Han log och drog av sig sitt linne, sedan visade han stolt alla sina tatueringar.
- Wow, they're so beautiful... mumlade jag.
Han log.
- By the way... when is your next concert?
- Tomorrow at seven, here in New York, svarade han. Are you coming?
- Of course! sa jag.
- Good, sa han och kysste mig på pannan. Shall we sleep now?
- Sure, sa jag och lade mig ner.
Vi flätade in våra fingrar i varandras händer och sedan somnade vi.
Det tog riktigt lång tid att skriva det här kapitlet. Jag har suttit länge och funderat, det blev så här till slut! Kapitel 8 kommer tyvärr inte komma förrän torsdag/fredag då jag ska till Stockholm. Men hoppas ni gillar det här kapitlet i alla fal, den här gången vill jag ha 30 kommentarer till nästa, eftersom att det kommer ta några dagar. Kramar på er, ni är bäst! ♥
Glöm inte att följa mig på twitter, skriv i en kommentar så följer jag tillbaka! @johannabrodiinThe Corner - Part 07
Detta har hänt (Taylors perspektiv):
- Ey boys... sa Louis.
Ingen av dem vände sig om då deras ögon troligen var fast på fotbollen som visades på tvrutan framför dem.
- Uhm, yeah Boobear? sa Harry utan att lyssna.
- YO!!! skrek Louis plötsligt och alla vände sig tvärt om.
Jag bet mig i läppen och log, samtidigt som jag kände tårarna falla längst mina kinder. Jag dränktes i Zayns underbara ögon, precis som första gången vi träffades. Zayns leende förvandlades till ett streck. Han gjorde lika som mig, bet sig förtvivlat i läppen medans tårarna hjälplöst föll ner för våra kinder. Med ett graciöst hopp så var Zayn på fötter. Plötsligt förstod jag att det var på riktigt. Vi stod där ett bra tag, en meter ifrån varandra. Det var bara vi, allt annat fanns inte.
Zayn tog ett kliv mot mig och placerade sina händer på mina kinder. Han lyfte upp mitt huvud och böjde sitt huvud ner mot mig. Jag blundade och kände Zayns kalla läppar pressas mot mina, sedan omfamnade han mig.
- I missed you so damn much, viskade Zayn olyckligt i mitt öra.
- We're together now, that's all that matters, viskade jag tillbaka.
- I love you, now and forever.
Han lyfte upp mig, och snurrade runt mig.
Liam puttade på mig.
- You're phone.
Han räckte över min ringande telefon och jag svarade ofrivilligt.
- Zayn.
Min hesa morgonröst fick Liam att skratta.
- Hey Zayn, could you take care of Lux today? Lou's röst hördes högt i luren.
- Yeah, sure... mumlade jag.
- Thank you, I come in an hour! sedan lade hon på.
- Who was it? Liam tittade nyfiket på mig.
- Lou. She's coming with Lux.
- Oh, okay.
Louis kom in i rummet och tittade på mig.
- Zayn, I've been thinking. It's pretty crazy, you and Taylor have known each other for like, 4 days?
- 4 weeks...
- That does'nt count.
Jag struntade i Louis och fortsatte halvsova.
- By the way, where is she? frågade jag.
- Who? Louis såg undrande på mig.
Jag fnös argt.
- Idiot.
- She's out with Emily, svarade Liam.
Efter en halvtimme till i sängen så klev jag upp. Jag satte på mig ett par jeans och ett linne, sedan gick jag in till badrummet för att fixa håret. Jag tog trött upp min mobil för att twittra. "Sorry for the day before yesterday, i know i was kinda' absent on stage... :/ xx". Jag suckade.
Det tog bara några sekunder innan jag fick hundratals med svar.
"It's about taylor, isn't it?"
"I hate that ugly girl she makes you feel bad all the time, love you zayn."
"Don't feel that way, we all know what it was about. xx"
Plötsligt plingade det på dörren. Jag gick in till hallen och öppnade.
- Hi Lou! Harry kom gående från köket.
- Hi there Harry!
Lux skrek gällt i hennes famn.
- Hey Zayn, thank you for taking her today.
- It's nice having her here, sa jag och log.
Lou räckte över henne i min famn och med ens så började hon skratta.
- Heey Luxie, missed me? Jag skrattade.
- Well, I'll be back at... 3, okay? sa Lou och ställde Lux' barnvagn bredvid dörren.
- Okay, bye!
Lou stängde dörren efter sig och jag gick in i sovrummet. Jag satte Lux på sängen och sedan ringde jag Taylor. 7 långa singnaler gick fram. Hon svarade inte. "Hey body, Tay here! I can't answer right now but... leave a message!" Hennes röst fick mig att le. Jag stängde av samtalet och skickade ett sms istället.
To "Taylor" 10.05: Hey babe, call me asap ;) xx
Jag kastade ett öga på Lux som hållde på att försöka ta sig ner på golvet.
- No no, stay here cutie. Jag lyfte upp henne och satte henne i mitt knä. Hon famlade efter min mobil.
- No Lux.
Hon började gnälla.
- Do you want Sophie?
Jag räckte prövande över hennes giraff till henne. Hon tog imot den och skakade den medans hon skrattade högt.
Min ringsignal hördes högt och jag svarade efter en halv signal.
- Hey!
- Hi Zayn, we'll be back in 5 minutes.
- Okay, no need to hurry, sa jag.
Lux skrek högt av glädje.
- Who's there? undrade Taylor nyfiket.
- Our stylist's babydaughter, I have to take care of her until 3 today.
- Oh, how cute!
Jag skrattade. Vi lade på och jag tog med Lux in i köket.
- Heey Lux! Harry kom fram och pussade henne på pannan.
- What are you gonna do today boys? Jag tittade på killarna.
- We don't know accually, we'll see! sa Liam.
Dörren öppnades och in kom Taylor och Emily. Jag räckte över Lux till Harry som tog emot henne förvånat.
- Hey, sa jag och drog in Tay i en kram.
- Hi, sa Taylor lågt.
- Where's the baby? Frågade Emily nyfiket.
Jag nickade mot Harry och tjejerna flög fram för att omfamna Lux.
Jag skulle precis ställa ena foten i marken när jag kände att den andra foten var placerad för långt bak på brädan. På några sekunder hade jag ramlat av den baklänges.
- Ouch! stönade jag och hållde om min arm.
För en vecka sedan så hade jag tagit av gipset. "Be carefull, don't go longboarding again..." hade doktorn sagt. Men aldrig att jag skulle strunta i min kära longboard.
- Are you okay?
Emily for ner på marken bredvid mig.
- Yes, I'm okay. Jag puttade surt bort henne och reste mig upp. Smärtan brände i armen, men jag försökte att inte bry mig. Istället rättade jag till mina kläder och vi gick upp för trappan till det stora huset för andra gången.
Jag struntade i att knacka och gick istället raka vägen in. Zayn välkomnade oss.
- Hey, sa han och kramade om mig.
- Hi, sa jag tyst i hans famn.
- Where's the baby? Emily tittade sig omkring.
Med en nick mot Harry skuttade jag och Emily dit.
- Aww, she's so cute!
Lux skrattade, hon verkade trivas med uppmärksamheten.
Harry tittade bort mot Zayn och jag vände mig om. Han var på väg bort mot sitt rum. Jag tittade på Harry, sedan på Emily och på Harry igen. Han nickade och jag log. Jag småsprang efter Zayn och när jag kom in till hans rum så satt han på sängen och tittade på sin mobil.
- Hey, han tittade upp på mig.
- Zayn, what is it?
- Nothing...? Han spelade förvånad.
Jag gick sakta fram och satte mig bredvid honom. Jag lutade mig fram och kikade på hans mobil. Han drog den snabbt mot sig.
- No, Taylor it's nothing.
- Yeah, right.
Med en blixtsnabb rörelse så tog jag mobilen ifrån honom och backade några meter. Jag fnissade högt. Han suckade och bet sig i läppen. Mitt léende dog snabbt när jag såg hans uttryck.
Jag tittade på skärmen och det jag fick se fick mig att dra efter andan. Jag tittade på Zayn och skakade på huvudet.
- Tay, don't... började Zayn.
Jag svalde hårt och telefonen gled ur min svettiga hand. Med en duns landade den på golvet och jag backade sakta tills min rygg slogs emot väggen.
Ni får observera att, ja... det är lite svårt att skriva ur Zayn's perspektiv och synvinkel eftersom att jag är tjej. Men jag gjorde mitt bästa. ^^
Förlåt för dålig uppdatering, men om det dröjer några dagar mellan varje så är det inte så att jag har lagt av, utan att jag inte har tid. Hopppas ni gillar 7:an i alla fall! Vill ha 20+ till nästa. ♥
Följ mig på twitter: @johannabrodiin .
Där kommer uppdateringar om fanficen' och annat!The Corner - Part 06
Detta har hänt (Louis perspektiv):
Jag tittade på Zayn. Han smsade med någon. I och för sig så var det inte särskilt svårt att gissa vem det var. Det kändes dåligt på något sätt, att han inte visste vad som skulle hända under morgondagen. Allt kändes dåligt. Att behöva se honom må sådär.
"You've got a message". Min fåniga sms-singnal lät högt ifrån fickan. Jag tittade mig omkring och tog diskret upp mobilen.
From "Taylor" 19.23:
You hav'nt told him anything huh? x
To "Taylor" 19.24:
No, but are you sure you're doing the right thing? I mean, by not telling him anything? Maybe he's not telling you this, but he feels very bad.. he misses you Taylor. And, well, that's a lot. x
------------------------
Klockan var 7 på morgonen när Emily svängde in med sin bil utanför min lägenhet. Hon gick ur bilen, låste den och sprang upp för de 3 trapporna.
Det plingade på dörren och jag öppnade.
- Hi Tay! Excited?
Emily drog in mig i en kram samtidigt som hon log.
- Are you kidding? I'm soooo excited!
- Let's go then!
Jag gick in till mitt rum och hämtade alla saker, och sedan följde jag med med Emily ner till bilen.
Motorn startades med ett dån och jag tittade ut genom fönstret. Vid det här laget hade det börjat regna, och mina ögon fastnade på regndropparna på fönsterrutan. Jag tog upp min mobil och läste Louis sms om och om igen.
From "Louis" 19.24:
No, but are you sure you're doing the right thing? I mean, by not telling him anything? Maybe he's not telling you this, but he feels very bad.. he misses you Taylor. And, well, that's a lot. x
Jag bet mig i läppen. Jag kanske skulle berättat... Men nu var det för sent. Inom 8 timmar skulle vi vara i New York för att sedan vara där, hos dem. Mitt hjärta bultade hårt när jag tänkte på det.
~~~~
- Coffee, anyone? En vitklädd flygvärdinna rullade en vagn genom gången.
- Two cappuccinos please, sa Emily och tog fram pengar.
- Here you are! Kvinnan räckte över två kaffe. En till mig och en till Emily.
- You're quiet.. Emily tittade på mig.
Jag tog en klunk av kaffet och blundade hårt av smärtan efter värmen som träffat min tunga.
- Oh, sorry. I'm just excited, that's all.
- By the way, do you think we'll see any concert? frågade Emily förhoppningsfullt.
- They're on a tour Em, of course we will.
Jag stannade upp lite. Ordet concert betydde konsert, och konsert betydde låtar. Då träffade det mig. Jag hade aldrig hört dem sjunga. Visst, jag hade bara känt Zayn i 4 dagar, så det var väl inte så konstigt. Men jag hade aldrig hört dem. Inte ens på radio.
- Is'nt we there soon? Jag var ottålig.
- Yes we are. In 15 minutes accually, sa flygvärdinnan vänligt.
Aldrig hade 15 minuter verkat så långt som nu. När vi äntligen var nere på marken kändes det som om vi hade flygit i evigheter.
- Do you want a burger? Emily satte ner våra resväskor och tittade på mig.
- Oh yes, I'm starvin!
- Wait here.
Emily gick iväg mot Burger King. Jag tittade mig omkring. Jag hade aldrig varit i New York. Inte ens USA. Det var verkligen stort, och människor överallt.
Emily kom tillbaka med två enorma hamburgare. Vi åt dem medans vi gick ut ur flygplatsen.
- Haha, oh god watch me. Emily satte ner resväskan och vinkade åt en gul bil.
- Ey, taxi!
Jag fnissade.
Chaffören svängde in bredvid oss och tvärnitade. Vi gick in, jag berättade adressen för honom och sedan körde vi iväg.
Jag tog upp min mobil och bläddrade igenom min kontaktlista för att leta upp Louis. Jag satte luren mot örat och efter 3 singnaler så svarade han.
- Lou.
- Hey man it's Tay! Were on our way, we'll be there in 5 minutes, okay?
- Great! Everybody's here. I said I had a supprise for them, so everybody is waiting.
- Good! See ya later then, bye.
- Bye!
Jag stängde av samtalet medans Emily tittade nyfiket på mig.
- It was Lou, was'nt it?
- Yep.
- Okay we're there! Ropade chaffören, även fast det hade räckt att viska.
Emily gav honom pengarna och vi hoppade ut med våra resväskor.
Vi stod utanför ett riktigt stort, vitt hus. Emily tittade på mig, och jag på henne. Nu var tiden inne, efter tre veckors längtan. Jag tog ett andetag, log och gick upp för stentrappan.
- Wait! Are you really going in there? They have guards you know.
Jag tittade över axeln och där stod en liten tjej, i 8-årsåldern. Jag log mot henne.
- I know them.
Hon gapade i några sekunder, sedan sprang hon iväg. Emily skrattade.
- Wow.
Jag tittade på dörren och tog ett till andetag innan jag knackade på försiktigt.
Det tog inte lång tid förrän dörren öppnades och Louis ansikte dök upp bakom den. Han satte fingret för munnen för att vi skulle vara tysta, och gjorde en chest med handen in mot honom för att vi skulle gå in. Vi gjorde som han sa, och när vi kom innanför dörren så drog han in mig i en kram.
- How have you been? viskade han.
Jag gjorde tummeupp och log snett. Sedan tittade jag på Emily och mimade "Emily" till Louis. Han hälsade vänligt genom att krama henne snabbt, sedan tittade han på mig igen och gjorde än en gång en chest med handen. Vi följde med honom till vardagsrummet. En soffa var riktat bort från oss. 4 huvuden stack upp. Ett med blont hår, två bruna och ett svart.
När jag såg Zayns hår så svalde jag hårt för att inte börja gråta.
- Ey boys... sa Louis.
Ingen av dem vände sig om då deras ögon troligen var fast på fotbollen som visades på tvrutan framför dem.
- Uhm, yeah Boobear? sa Harry utan att lyssna.
- YO!!! skrek Louis plötsligt och alla vände sig tvärt om.
Jag bet mig i läppen och log, samtidigt som jag kände tårarna falla längst mina kinder. Jag dränktes i Zayns underbara ögon, precis som första gången vi träffades. Zayns leende förvandlades till ett streck. Han gjorde lika som mig, bet sig förtvivlat i läppen medans tårarna hjälplöst föll ner för våra kinder. Med ett graciöst hopp så var Zayn på fötter. Plötsligt förstod jag att det var på riktigt. Vi stod där ett bra tag, en meter ifrån varandra. Det var bara vi, allt annat fanns inte.
Zayn tog ett kliv mot mig och placerade sina händer på mina kinder. Han lyfte upp mitt huvud och böjde sitt huvud ner mot mig. Jag blundade och kände Zayns kalla läppar pressas mot mina, sedan omfamnade han mig.
- I missed you so damn much, viskade Zayn olyckligt i mitt öra.
- We're together now, that's all that matters, viskade jag tillbaka.
- I love you, now and forever.
Han lyfte upp mig, och snurrade runt mig.
Gash, har suttit med denna hela dagen och bara tänkt, haha. Men nu är den uppe i all fall. Vi kör på 20+ kommentarer till nästa igen :)
The Corner - Part 05
Detta har hänt:
Jag bet mig i läppen och kände tårarna bränna i ögonen. Precis när tårarna tänkte fall så störtade Emily in genom dörren.
- TAY!!! ropade hon.
- What is it? sa jag tyst.
- Look! sa hon upphettsat.
Det var något i hennes röst som gjorde mig väldigt nyfiken, så jag vände mig om direkt för att se vad det var hon ville visa. Först såg jag det inte. Det var bara Emily, med ett leende nästan lika stort som antalet smink-produkter hon använt till dagens make-up. Inget mer.
Men sedan såg vad Emily hade med sig och mitt hjärta dunkade fortare än någonsin.
-----------------------------
Två biljetter låg i hennes hand. Jag flög upp ur sängen och kastade mig i hennes famn.
- Where did you get them!? frågade jag upphetsat.
- It was, kinda' a competition. Anyway, where going to the US tomorrow! How awesome is'nt that!?
- Thank you soooo much Em, love you!
- Aww. Now, hurry up! Call Zayn and tell him we're on our way!
Jag tog upp telefonen och var precis på väg att ringa när jag började tänka efter.
- Why can't it be a surprise? sa jag förnurligt till Em.
- Yeah! Oh god, he'll be so surprised.
- But I have to tell someone.. Lou will understand.
Jag scrollade igenom min kontaktlista och fick fram Louis' nummer. 4 långa singnaler gick fram innan han äntligen svarade.
- Tay! How are you?
- Louis, you're not gonna believe this!
- What!? Louis röst lät väldigt nyfiken.
- I'm coming to the US body!
- What!? sa Louis ännu en gång. Are you serious?
- Yup, totally. But, don't tell him anything.
- I wont, but if I did he would freak out. He talks about you all the time, no offence, but we don't get much peace here...
Jag skrattade.
- So when are you coming? fortsatte han.
- I'm coming with a friend tomorrow, where are you then?
Louis tänkte efter ett tag.
- Tomorrow when you're coming, we're at Nandos after much nagging from Niall.
Jag skrattade ännu mer och Emily frågade urkinnigt vad det var jag skrattade åt.
- No, seriosly.
- We're in New York!
Han berättade adressen och sedan sa vi hejdå och lade på.
Jag följde med Emily ner på gatan och kramade om henne igen.
- Thank you again, see you tomorrow. At 7 in the morning huh? sa jag.
- Yep! I'll pick you up, svarade hon. Sedan gick hon iväg längst gatatan med snabba steg.
Jag satte mig på en parkbänk vid min favoritplats. Hörnet, där vi träffades.
Det hade gått så fort allting. Det hade tagit mindre tid än 4 dagar att förstå att Zayn var den underbaraste personen som fanns. Jag skakade på huvudet och satte ner min longboard på marken. Jag tryckte till med ena foten i marken och rullade iväg.
(Zayns perspektiv)
Jag tog ett andetag och tittade ut över publiken. Mina läppar snuddade vid mikrofonen och jag spände min mage för att kunna sjunga tonen.
- I've never had the words to say, but now I'm asking you to stay, for a little while inside my arms..
När mitt solo var klart så stängde igen ögonen och bet mig hårt i läppen. Jag satte mig ner på soffan som stod mitt på scenen.
- Zayn. Någon lade sin hand på min axel.
Jag tittade upp. Louis ögon mötte mina.
- Please, concentrate. Trust me - everything will be allright.
Varför skulle det här hända nu? En sån här längtan hade jag aldrig haft på någon tour, någonsin. Jag försökte konsentrera mig och log osäkert. Han klappade min axel och log tillbaka.
Det blev paus och jag och killarna sprang och bytte om.
- Hey, are you all right man? Niall tittade på mig.
- Yeah, sa jag tyst.
- Zayn! Concentrate for God's sake! Hörde jag Paul ropa någonstans bland alla stylister.
Jag blundade ännu en gång och tog ett andetag. Jag tog upp min mobiltelefon. Inga missade samtal eller sms. Jag suckade och började skriva ett nytt sms.
To "Taylor" 19.20:
Miss ya. xxxx
(Louis perspektiv)
Jag tittade på Zayn. Han smsade med någon. I och för sig så var det inte särskilt svårt att gissa vem det var. Det kändes dåligt på något sätt, att han inte visste vad som skulle hända under morgondagen. Allt kändes dåligt. Att behöva se honom må sådär.
"You've got a message". Min fåniga sms-singnal lät högt ifrån fickan. Jag tittade mig omkring och tog diskret upp mobilen.
From "Taylor" 19.23:
You hav'nt told him anything huh? x
To "Taylor" 19.24:
No, but are you sure you're doing the right thing? I mean, by not telling him anything? Maybe he's not telling you this, but he feels very bad.. he misses you Taylor. x
Detta har hänt:
Jag bet mig i läppen och kände tårarna bränna i ögonen. Precis när tårarna tänkte fall så störtade Emily in genom dörren.
- TAY!!! ropade hon.
- What is it? sa jag tyst.
- Look! sa hon upphettsat.
Det var något i hennes röst som gjorde mig väldigt nyfiken, så jag vände mig om direkt för att se vad det var hon ville visa. Först såg jag det inte. Det var bara Emily, med ett leende nästan lika stort som antalet smink-produkter hon använt till dagens make-up. Inget mer.
Men sedan såg vad Emily hade med sig och mitt hjärta dunkade fortare än någonsin.
-----------------------------
Två biljetter låg i hennes hand. Jag flög upp ur sängen och kastade mig i hennes famn.
- Where did you get them!? frågade jag upphetsat.
- It was, kinda' a competition. Anyway, where going to the US tomorrow! How awesome is'nt that!?
- Thank you soooo much Em, love you!
- Aww. Now, hurry up! Call Zayn and tell him we're on our way!
Jag tog upp telefonen och var precis på väg att ringa när jag började tänka efter.
- Why can't it be a surprise? sa jag förnurligt till Em.
- Yeah! Oh god, he'll be so surprised.
- But I have to tell someone.. Lou will understand.
Jag scrollade igenom min kontaktlista och fick fram Louis' nummer. 4 långa singnaler gick fram innan han äntligen svarade.
- Tay! How are you?
- Louis, you're not gonna believe this!
- What!? Louis röst lät väldigt nyfiken.
- I'm coming to the US body!
- What!? sa Louis ännu en gång. Are you serious?
- Yup, totally. But, don't tell him anything.
- I wont, but if I did he would freak out. He talks about you all the time, no offence, but we don't get much peace here...
Jag skrattade.
- So when are you coming? fortsatte han.
- I'm coming with a friend tomorrow, where are you then?
Louis tänkte efter ett tag.
- Tomorrow when you're coming, we're at Nandos after much nagging from Niall.
Jag skrattade ännu mer och Emily frågade urkinnigt vad det var jag skrattade åt.
- No, seriosly.
- We're in New York city baby!
Han skrattade, berättade adressen och sedan sa vi hejdå och lade på.
Jag följde med Emily ner på gatan och kramade om henne igen.
- Thank you again, see you tomorrow. At 7 in the morning huh? sa jag.
- Yep! I'll pick you up, svarade hon. Sedan gick hon iväg längst gatatan med snabba steg.
Jag satte mig på en parkbänk vid min favoritplats. Hörnet, där vi träffades.
Det hade gått så fort allting. Det hade tagit mindre tid än 4 dagar att förstå att Zayn var den underbaraste personen som fanns. Jag skakade på huvudet och satte ner min longboard på marken. Jag tryckte till med ena foten i marken och rullade iväg.
Jag tog ett andetag och tittade ut över publiken. Mina läppar snuddade vid mikrofonen och jag spände min mage för att kunna sjunga tonen.
- I've never had the words to say, but now I'm asking you to stay, for a little while inside my arms..
När mitt solo var klart så stängde igen ögonen och bet mig hårt i läppen. Jag satte mig ner på soffan som stod mitt på scenen.
- Zayn. Någon lade sin hand på min axel.
Jag tittade upp. Louis ögon mötte mina.
- Please, concentrate. Trust me - everything will be allright.
Varför skulle det här hända nu? En sån här längtan hade jag aldrig haft på någon turné, någonsin. Jag försökte konsentrera mig och log osäkert. Han klappade min axel och log tillbaka.
Det blev paus och jag och killarna sprang och bytte om.
- Hey, are you all right man? Niall tittade på mig.
- Yeah, sa jag tyst.
- Zayn! Concentrate for God's sake! Hörde jag Paul ropa någonstans bland alla stylister.
Jag blundade ännu en gång och tog ett andetag. Jag tog upp min mobiltelefon. Inga missade samtal eller sms. Jag suckade och började skriva ett nytt sms.
To "Taylor" 19.20:
Miss ya. xxxx
Jag tittade oroligt på Zayn. Han smsade med någon. I och för sig så var det inte särskilt svårt att gissa vem det var. Det kändes dåligt på något sätt, att han inte visste vad som skulle hända under morgondagen. Allt kändes dåligt. Att behöva se honom må sådär.
"You've got a message". Min fåniga sms-singnal lät högt ifrån fickan. Jag tittade mig omkring och tog diskret upp mobilen.
From "Taylor" 19.23:
You hav'nt told him anything huh? x
To "Taylor" 19.24:
No, but are you sure you're doing the right thing? I mean, by not telling him anything? Maybe he's not telling you this, but he feels very bad.. he misses you Taylor. And, well, that's a lot. x
Tänkte lägga upp den imorgon, men eftersom att ni ville ha den nu så lade jag upp den! Plus att jag inte uppdaterade igår, så ja..
Vad tycker ni? 20+ till nästa igen! Xxx
The Corner - Part 04
Det var måndag och jag låg i min säng. Aldrig någonsin hade jag känt mig så deprimerad. Jag hörde Zayns röst i huvudet: "I'll call you everyday, love you." Jag stirrade tomt framför mig. Klockan var halv ett och jag hade fortfarande inte gått upp. Min mobil började plötsligt vibrerade flera gånger. Min reaktionen var blixtsnabb och den friska armen slog mot telefonen för att hinna svara. Utan att tänka mig för så skrek jag rakt ut:
- Zayn!?
- Uhm, Tay it's me. Em.
Mina ögon blev matta igen och jag stängde av samtalet utan att säga något mer.
Tre veckor hade det gått. Tre veckor sedan de stängde dörren efter sig och åkte iväg, för att inte komma hem på 2 månader.
Plötsligt plingade det på dörren.
- Mum? ropade jag ut i lägenheten. If it's for me, i'm not in.
Hennes mamma (Veronica) muttrade något och öppnade dörren. Rösterna hördes inte, men plötsligt kom Emily in. Jag suckade högt och vände mig om mot väggen.
- You hav'nt been yourself lately. I'm your friend, you can tell me what's wrong.
Emily såg allvarligt på mig.
- It's nothing.
Emily fnös.
- I'm tired of this, you're not telling me anything anymore! sa Emily.
Jag tittade ner.
- It so damn quiet in here.. Emily satte på tv:n och höjde ljudet. Hon bläddrade mellan kanalerna och plötsligt pep hon till.
- It was One Direction, I'm sure!
Jag vred mig kvickt om för att kunna se rutan. Hon gick tillbaka några kanaler och såklart, där var dem.
- One Direction - now one of the most popular boy bands in the world - is now in US on tour. They've... kvinnan fortsatte prata med killarna framför sig.
Att se dem på tv blev för mycket för mig, och jag kände min hals bli tjock och det gick inte att svälja. Plötsligt bröt jag ihop i floder av tårar.
Emilys blick var misstänksam.
- Okay, if Taylor Johnsson is crying, then it have to be something wrong.
Jag slutade gråta för några sekunder och tvekade. Skulle jag berätta allt för henne eller hålla det inne? Jag tittade på Emily, som hade lagt huvudet på sne och log lite försiktigt mot mig.
- You know when I "run into a guy" at the street? snyftade jag.
- Yeah...? sa Emily oförstående.
- You're not gonna believe this, but please do. You're the only one I have now.
- Who was it?
Jag försökte att inte föreställa mig Emilys rektion, istället bet jag mig i läppen och sa det.
- Zayn Malik... tårarna började rinna igen när jag sade hans namn och jag såg Emilys mun forma ett O.
- What the... are you sure?
Hon fick en arg blick av mig.
- JK, it was you're dad! What the hell do you think?
- Okay okay, take it easy... but why are you crying about that?
- We ... became friends. More than friends. And now they're on tour in the US and will be there for 2 months. I miss him so damn much.
Emily satt stilla och lyssnade noga. Hon var lungnare än jag föreställde mig, men hon verkade inte riktigt tro mig.
Min mobil vibrerade ännu en gång och jag skyndade mig att ta upp den.
- Zayn!? skrek jag igen.
- I miss you so much! Zayns vackra röst hördes i andra ändan luren. Det gjorde att jag började gråta igen.
- Is it him? viskade Emily.
- Don't cry, please? sa Zayns oroligt.
- I just... jag svalde. Miss you.
Det blev tyst i luren.
- Zayn?
- Yeah, I'm here.
- How's it going? frågade jag för att byta samtalsämne.
- It's fine, we've performed in 3 places now.
- I wish I was there with you... viskade jag.
- I gotta go now babe, I'll call again tomorrow. I love you, sa Zayn.
- Love you to, sa jag och bet mig i läppen. Jag hörde hur Emily drog efter andan.
det 40-sekunders långa samtalet var nu över.
- Oh my god, he really loves you, sa Emily tomt och tittade ner i golvet.
- He'll find someone else, I promise you... sa jag tyst.
- Tay, don't be stupid. If he loves you, then ofcourse he will love you when he comes back. I can promise you that.
Jag log lite mot henne
~~
Det var nu tisdag och som alla andra dagar så låg jag i sängen fram till 2 och bara tänkte. På honom. Jag låg och stirrade på mobilen, som om den skulle vibrera om jag stirrade tillräckligt. Det var lönlöst, så jag skickade ett sms till honom istället.
To "Zayn" 11.01: I .. *the message is not sent*
Precis när jag börjat skriva så vibrerade min mobil.
From "Zayn" 11.01: I think about you everynight before I go to sleep. I imagine you're here with me with you're healthy arm around me. And then I kiss your neck and we fall asleep like that. It helps me sleep... just kinda wanted you to know. xo
Jag bet mig i läppen och kände tårarna bränna i ögonen. Precis när tårarna tänkte fall så störtade Emily in genom dörren.
- TAY!!! ropade hon.
- What is it? sa jag tyst.
- Look! sa hon upphettsat.
Det var något i hennes röst som gjorde mig väldigt nyfiken, så jag vände mig om direkt för att se vad det var hon ville visa. Först såg jag det inte. Det var bara Emily, med ett leende nästan lika stort som antalet smink-produkter hon använt till dagens make-up. Inget mer.
Men sedan såg vad Emily hade med sig och mitt hjärta dunkade fortare än någonsin.
TRE VECKOR SENARE -
Det var måndag och jag låg i min säng. Aldrig någonsin hade jag känt mig så deprimerad. Jag hörde Zayns röst i huvudet: "I'll call you everyday, love you." Jag stirrade tomt framför mig. Klockan var halv ett på dagen och jag hade fortfarande inte gått upp. Min mobil började plötsligt vibrera flera gånger. Min reaktionen var blixtsnabb och den friska armen slog mot telefonen för att hinna svara. Utan att tänka mig för så skrek jag rakt ut:
- Zayn!?
- Uhm, Tay it's me. Em. Emilys ljusa tjejröst hördes klart och tydligt i mitt öra.
Mina ögon blev matta igen och jag stängde av samtalet utan att säga något mer.
Tre veckor hade det gått. Tre veckor sedan de stängde dörren efter sig och åkte iväg, för att inte komma hem på 2 månader.
Plötsligt plingade det på dörren.
- Mum? ropade jag ut i lägenheten. If it's for me, i'm not in.
Hennes mamma (Veronica) muttrade något och öppnade dörren. Rösterna hördes inte, men plötsligt kom Emily in. Jag suckade högt och vände mig om mot väggen.
- You hav'nt been yourself lately. I'm your friend, you can tell me what's wrong.
Emily satte sig på sängkanten och såg allvarligt på mig.
- It's nothing.
Emily fnös.
- I'm tired of this, you're not telling me anything anymore! sa Emily.
Jag tittade ner.
- It so damn quiet in here.. Emily satte på tv:n och höjde ljudet. Hon bläddrade mellan kanalerna och plötsligt pep hon till.
- It was One Direction, I'm sure!
Jag vred mig kvickt om för att kunna se rutan. Hon gick tillbaka några kanaler och såklart, där var dem.
- One Direction - now one of the most popular boy bands in the world - is now in US on tour. They've... kvinnan fortsatte prata med killarna framför sig.
Att se dem på tv blev för mycket för mig, och jag kände min hals bli tjock och det gick inte att svälja. Plötsligt bröt jag ihop i floder av tårar.
Emilys blick var misstänksam.
- Okay, if Taylor Johnsson is crying, then it have to be something wrong.
Jag slutade gråta för några sekunder och tvekade. Skulle jag berätta allt för henne eller hålla det inne? Jag tittade på Emily, som hade lagt huvudet på sne och log lite försiktigt mot mig.
- You know when I "run into a guy" at the street? snyftade jag.
- Yeah...? sa Emily oförstående.
- You're not gonna believe this, but please do. You're the only one I have now.
- Who was it?
Jag försökte att inte föreställa mig Emilys rektion, istället bet jag mig i läppen och sa det.
- Zayn Malik... tårarna började rinna igen när jag sade hans namn och jag såg Emilys mun forma ett O.
- What the... are you sure?
Hon fick en arg blick av mig.
- JK, it was you're dad! What the hell do you think?
- Okay okay, take it easy... but why are you crying about that?
- We... became friends. More than friends. And now they're on tour in the US and will be there for 2 months. I miss him so damn much.
Emily satt stilla och lyssnade noga. Hon var lungnare än jag föreställde mig, men hon verkade inte riktigt tro mig.
Min mobil vibrerade ännu en gång och jag skyndade mig att ta upp den.
- Zayn!? skrek jag igen.
- I miss you so much! Zayns vackra röst hördes i andra ändan luren. Det gjorde att jag började gråta igen.
- Is it him? viskade Emily.
- Don't cry, please? sa Zayns oroligt.
- I just... jag svalde. Miss you.
Det blev tyst i luren.
- Zayn?
- Yeah, I'm here.
- How's it going? frågade jag för att byta samtalsämne.
- It's fine, we've performed in 3 places now.
- I wish I was there with you... viskade jag.
- I gotta go now babe, I'll call again tomorrow. I love you, sa Zayn.
- Love you to, sa jag och bet mig i läppen. Jag hörde hur Emily drog efter andan.
det 40-sekunders långa samtalet var nu över.
- Oh my god, he really loves you, sa Emily tomt och tittade ner i golvet.
- He'll find someone else, I promise you... sa jag tyst.
- Tay, don't be stupid. If he loves you, then ofcourse he will love you when he comes back. I can promise you that. And anyway, 2 months is'nt that much!
Jag log lite mot henne, Emily var snäll, det var hon. Dessutom lyssnade hon på allt man hade att säga.
~~
Det var nu tisdag och som alla andra dagar så låg jag i sängen fram till 2 och bara tänkte. På honom. Jag låg och stirrade på mobilen, som om den skulle vibrera om jag stirrade tillräckligt. Det var lönlöst, så jag skickade ett sms till honom istället.
To "Zayn" 11.01: I .. *the message is not sent*
Precis när jag börjat skriva så vibrerade min mobil.
From "Zayn" 11.01: I think about you everynight before I go to sleep. I imagine you're here with me with you're healthy arm around me. And then I kiss your neck and we fall asleep like that. It helps me sleep... just kinda' wanted you to know. xo
Jag bet mig i läppen och kände tårarna bränna i ögonen. Precis när tårarna tänkte falla så störtade Emily in genom dörren.
- TAY!!! ropade hon.
- What is it? sa jag tyst.
- Look! sa hon upphettsat.
Det var något i hennes röst som gjorde mig väldigt nyfiken, så jag vände mig om direkt för att se vad det var hon ville visa. Först såg jag det inte. Det var bara Emily, med ett leende nästan lika stort som antalet smink-produkter hon använt till dagens make-up. Inget mer.
Men sedan såg vad Emily hade med sig och mitt hjärta dunkade fortare än någonsin.
Haha, ja, man ska sluta när det är som mest spännande! ;)
20+ kommentarer till nästa? Och sålänge kan ni gärna följa mig på twitter
HÄR.
Om del 5 inte kommer upp imorgon även om jag fått 4 kommentarer så får ni inte börja tjata.. det är sommar förtusan! :D
The Corner - Part 03
Klockan var 8 på kvällen när jag och min longboard rullade in på Emilys gård. Jag skyndade mig in i huset och möttes av en flock med folk. Det var minst 50 personer i Emilys lilla hus och jag tittade mig snabbt omkring för att få se Em. Jag gick in i köket och där stod hon. Hennes långa bruna hår var uppsatt i en tofs och hon hade överdrivet mycket smink på sig.
- Hey, where were you? sa Emily högt när hon fick syn på mig.
Jag tittade mig lite omkring för att komma på något att säga.
- In town with a friend, I told you.
- Okay okay... Emily höjde på ögonbrynet och tog fram en flaska läsk ur kylskåpet. Hennes blick for ner på mitt gips.
- Seriosly, what happened? frågade hon.
- I guy ran into me and I fell off the longboard.
Jag ryckte på axlarna. Min mobil plingade till och jag tog upp den.
From "Zayn" 20.09: Where are you babe? x
Jag läste "babe" om och om igen, och jag kunde inte sluta le.
To "Zayn" 20.09: I'm on my friend's party. xo
From "Zayn" 20.10: Address? x
Jag tvekade ett tag men sedan skickade jag Emilys adress ändå.
- Who are you texting? frågade Emily nyfiket.
- Mum... ljög jag.
Att jämföra Zayn med min mamma fick mig att skratta. Emily fnissade också.
- You're mother can't be that funny.
Det fick mig att skratta ännu mer.
From "Zayn" 20.15: Come outside in 5 minutes. xx
- Em, I'll just go out for a while, be right back! sa jag och gick mot dörren.
- Sure! ropade hon efter mig.
Musiken var så hög att mitt huvud dunkade. Jag slängde en blink över axeln och såg att Emily inte stod där längre. Jag gick in till badrummet och samlade tankarna. Jag ställde mig framför spegeln och tog ut mitt hår ur knuten jag hade innan. Det var riktigt långt nu faktiskt, nästan ner till midjan. Jag rättade till mina kläder och tog ett andetag innan jag gick ut från badrummet och ut genom ytterdörren.
- Tay, viskade någon.
Jag tittade mig omkring, och där var han. Han stod bakom hörnet på huset. Jag gick fram till honom och log.
- You know it's over 50 people in there, what if they see you? sa jag.
- They won't see me, sa han och tog mig i handen. Vi gick längst en avskild väg in bland massa träd.
Vi gick ganska länge tills vi kom till en öppen plats. Himlen syndes klart och utsikten var fantastisk.
- How did you knew about this place? frågade jag honom.
- I used to be here when I was younger... sa han och vi satte oss ner på en parkbänk.
Det var en kall dag så jag stängde min jacka och kröp in i den så gott det gick.
- Are you cold?
Han lät mig krypa upp i mitt knä och jag lutade huvudet mot hans bröst. Jag kände hur han lekte med mitt hår. Jag blundade ett tag och plötsligt kände jag hans läppar mot mitt huvud. Det ryckte i mina mungipor och jag tittade upp på honom.
- I guess you already knew that you're beautiful, sa jag.
Han skrattade.
Vi satt där ett bra tag innan vi gick tillbaka. Jag gick in till festen igen och Zayn åkte hem till sig igen, även om jag inte ville något annat än att han skulle stanna kvar.
~
Fem minuter i 12 nästa dag rullade jag fram på min longboard. Tankarna for runt i huvudet. Allt kanske var en dröm i alla fall? För tre veckor sedan befann jag mig i Sverige, rökte besatt varje dag och umgicks med skolans "tuffaste" gäng. Jag hade blivit en helt annan person. Jag svängde in på Starbucks-gatan och vidare fram till Zayn som stod och väntade på mig vid hörnet.
- Hi, sa jag och hoppade av longboarden.
- Hey babe. Zayn gav mig en lång kram och sedan gick vi iväg till deras lägenhet.
- All the boys are in now so yeah, today you're going to meet them all! Zayn log mot mig.
När vi kom in till lägenheten så tog Zayn min hand och drog med mig till vardagsrummet. Denna gången var det inte bara 2, utan 4 killar som satt i soffan.
- Hello Tay! Liam och Niall gick fram och gav mig en kram.
- So this is the girl you're talking about all the time! En brunhårig kille gick fram till mig och jag rodnade.
- This is Louis, and that's Harry, sa Zayn och pekade på en söt kille med lockig, brunt hår.
Jag log.
- Nice to meet you all! sa jag och log.
Plötsligt kom 2 tjejer fram från ingenstans.
- Hi Taylor! We've heard a lot about you! En tjej med långt, vågigt brunt hår kom fram och kramade om mig.
- I'm Eleanor, Louis girlfriend. And this is Danielle, Liams girl.
- Oh, so nice to meet you, sa jag.
Allt hände så fort, jag hann knabbt med. Louis och Liam lade en arm runt deras flickvänner och alla log mot mig.
- I'm so damn hungry, can we eat something? Niall lät ursinnig, som om han snart skulle dö av svält.
Louis skrattade.
- There's pizza in the fridge, sa Zayn och nickade mot kylen.
- Yes! Thanks man, sa Niall och sprang iväg.
Eleanor och Danielle tog med mig till deras rum så att vi kunde lära känna varandra. Efter 2 minuter så betedde dem sig som om vi vore bästa kompisar. De pratade om allt möjligt med mig.
- He likes you so much, he does'nt talk about anyone else but you! sa Eleanor.
- Except him self, lade Danielle till och vi skrattade allihopa.
- You really fancy him to, don't you? frågade Danielle.
Det var först nu när Danielle sa det som jag tänkte efter ordentligt. Jag hade aldrig varit riktigt kär förut, och jag antog att jag var det nu. Zayn var världens underbaraste människa och jag ville aldrig att han skulle försvinna.
- Yeah, I really do, sa jag och log lite.
Vi hörde killarnas röster från vardagsrummet.
- So, what are we gonna do today? frågade Liam.
- Let's go to the beach? ropade Danielle.
- Yeah! Alla hållde med.
Vi packade ner tält och matsäck, tog en pizza var och skyndade oss iväg. Alla proppade in sig i Louis bil. Vi satt bokstavligt talat på varandra.
Det tog inte lång tid att köra till stranden. När vi kom fram så tog vi fram tälten och satte upp dem.
Det var konstigt egentligen. För två dagar sedan så hade jag bara haft Emily. Nu hade jag 7 till underbara vänner varav en av dem förhoppningsvis skulle bli min pojkvän.
Vi var där hela dagen. Badade, åt middag vid öppen eld och pratade i flera timmar. Dem ville veta allt om mig och jag berättade allt jag kunde komma på.
Klockan var 1 på natten när vi bestämde oss för att sova. Danielle, Eleanor, Liam och Louis skulle sova i det största tältet. Jag och Zayn skulle sova i ett tält och Harry och Niall i ett annat.
Jag kröp in i min sovsäck. Zayn stängde dragkedjan och lade sig bredvid mig.
- Zayn, viskade jag.
- What?
Jag kände hans varma handflata i min, och hans fingrar flätade in sig i mina.
- Can you just tell me that this is'nt a dream? I mean, you're a superfamous guy. You can have anyone you want...
- Tay. Han avbröt mig med en allvarlig blick.
- You're right, and that's why I picked you. I want you, just you.
Hans blinkade och bet sig i läppen.
Någonstans där somnade jag.
~
Jag snuddade vid Zayns kudde i sömnen. Men det låg ingen där. Jag tittade förskräckt upp. Kanske var det en dröm i alla fall? Jag tittade på min mobil en sekund. 03.51 var klockan. Jag skyndade mig ut genom tältet.
Där satt han, på trästocken i månljuset. Han satt lutad framåt och hans huvud var begravt i händerna. Jag svalde.
- Zayn... viskade jag.
Han tittade upp och log försiktigt. Jag såg en tår i hans ögon, och fick plötsligt ont i magen.
- What is it? Jag gick fram och satte mig ner bredvid honom.
- We're going on a tour in US... viskade han.
Jag log lite. Då var det inget allvarligt.
- For how long?
- 2 months, viskade han tyst.
Mitt leende dog snabbt och jag svalde hårt.
Klockan var 8 på kvällen när jag och min longboard rullade in på Emilys gård. Jag skyndade mig in i huset och möttes av en flock med folk. Det var minst 50 personer i Emilys lilla hus och jag tittade mig snabbt omkring för att få se Em. Jag gick in i köket och där stod hon. Hennes långa bruna hår var uppsatt i en tofs och hon hade överdrivet mycket smink på sig.
- Hey, where were you? sa Emily högt när hon fick syn på mig.
Jag tittade mig lite omkring för att komma på något att säga.
- In town with a friend, I told you.
- Okay okay... Emily höjde på ögonbrynet och tog fram en flaska läsk ur kylskåpet. Hennes blick for ner på mitt gips.
- Seriosly, what happened? frågade hon.
- I guy ran into me and I fell off the longboard.
Jag ryckte på axlarna. Min mobil plingade till och jag tog upp den.
From "Zayn" 20.09: Where are you babe? x
Jag läste "babe" om och om igen, och jag kunde inte sluta le.
To "Zayn" 20.09: I'm on my friend's party. xo
From "Zayn" 20.10: Address? x
Jag tvekade ett tag men sedan skickade jag Emilys adress ändå.
- Who are you texting? frågade Emily nyfiket.
- Mum... ljög jag.
Att jämföra Zayn med min mamma fick mig att skratta. Emily fnissade också.
- You're mother can't be that funny.
Det fick mig att skratta ännu mer.
From "Zayn" 20.15: Come outside in 5 minutes. xx
- Em, I'll just go out for a while, be right back! sa jag och gick mot dörren.
- Sure! ropade hon efter mig.
Musiken var så hög att mitt huvud dunkade. Jag slängde en blink över axeln och såg att Emily inte stod där längre. Jag gick in till badrummet och samlade tankarna. Jag ställde mig framför spegeln och tog ut mitt hår ur knuten jag hade innan. Det var riktigt långt nu faktiskt, nästan ner till midjan. Jag rättade till mina kläder och tog ett andetag innan jag gick ut från badrummet och ut genom ytterdörren.
- Tay, viskade någon.
Jag tittade mig omkring, och där var han. Han stod bakom hörnet på huset. Jag gick fram till honom och log.
- You know it's over 50 people in there, what if they see you? sa jag.
- They won't see me, sa han och tog mig i handen. Vi gick längst en avskild väg in bland massa träd.
Vi gick ganska länge tills vi kom till en öppen plats. Himlen syndes klart och utsikten var fantastisk.
- How did you knew about this place? frågade jag honom.
- I used to be here when I was younger... sa han och vi satte oss ner på en parkbänk.
Det var en kall dag så jag stängde min jacka och kröp in i den så gott det gick.
- Are you cold?
Han lät mig krypa upp i sitt knä och jag lutade huvudet mot hans bröst. Jag kände hur han lekte med mitt hår. Jag blundade ett tag och plötsligt kände jag hans läppar mot mitt huvud. Det ryckte i mina mungipor och jag tittade upp på honom.
- I guess you already knew that you're beautiful, sa jag.
Han skrattade.
Vi satt där ett bra tag innan vi gick tillbaka. Jag gick in till festen igen och Zayn åkte hem till sig igen, även om jag inte ville något annat än att han skulle stanna kvar.
~~~
Fem minuter i 12 nästa dag rullade jag fram på min longboard. Tankarna for runt i huvudet. Allt kanske var en dröm i alla fall? För tre veckor sedan befann jag mig i Sverige, rökte besatt varje dag och umgicks med skolans "tuffaste" gäng. Jag hade blivit en helt annan person. Jag svängde in på Starbucks-gatan och vidare fram till Zayn som stod och väntade på mig vid hörnet.
- Hi, sa jag och hoppade av longboarden.
- Hey babe. Zayn gav mig en lång kram och sedan gick vi iväg till deras lägenhet.
- All the boys are in now so yeah, today you're going to meet them all! Zayn log mot mig.
När vi kom in till lägenheten så tog Zayn min hand och drog med mig till vardagsrummet. Denna gången var det inte bara 2, utan 4 killar som satt i soffan.
- Hello Tay! Liam och Niall gick fram och gav mig en kram.
- So this is the girl you're talking about all the time! En brunhårig kille gick fram till mig och jag rodnade.
- This is Louis, and that's Harry, sa Zayn och pekade på en söt kille med lockig, brunt hår.
Jag log.
- Nice to meet you all! sa jag och log.
Plötsligt kom 2 tjejer fram från ingenstans.
- Hi Taylor! We've heard a lot about you! En tjej med långt, vågigt brunt hår kom fram och kramade om mig.
- I'm Eleanor, Louis girlfriend. And this is Danielle, Liams girl.
- Oh, so nice to meet you, sa jag.
Allt hände så fort, jag hann knabbt med. Louis och Liam lade en arm runt deras flickvänner och alla log mot mig.
- I'm so damn hungry, can we eat something? Niall lät ursinnig, som om han snart skulle dö av svält.
Louis skrattade.
- There's pizza in the fridge, sa Zayn och nickade mot kylen.
- Yes! Thanks man, sa Niall och sprang iväg.
Eleanor och Danielle tog med mig till deras rum så att vi kunde lära känna varandra. Efter 2 minuter så betedde dem sig som om vi vore bästa kompisar. De pratade om allt möjligt med mig.
- He likes you so much, he does'nt talk about anyone else but you! sa Eleanor.
- Except him self, lade Danielle till och vi skrattade allihopa.
- You really fancy him to, don't you? frågade Danielle.
Det var först nu när Danielle sa det som jag tänkte efter ordentligt. Jag hade aldrig varit riktigt kär förut, och jag antog att jag var det nu. Zayn var världens underbaraste människa och jag ville aldrig att han skulle försvinna.
- Yeah, I really do, sa jag och log lite.
Vi hörde killarnas röster från vardagsrummet.
- So, what are we gonna do today? frågade Liam.
- Let's go to the beach? ropade Danielle.
- Yeah! Alla hållde med.
Vi packade ner tält och matsäck, tog en pizza var och skyndade oss iväg. Alla proppade in sig i Louis bil. Vi satt bokstavligt talat på varandra.
Det tog inte lång tid att köra till stranden. När vi kom fram så tog vi fram tälten och satte upp dem.
Det var konstigt egentligen. För två dagar sedan så hade jag bara haft Emily. Nu hade jag 7 till underbara vänner varav en av dem förhoppningsvis skulle bli min pojkvän.
Vi var där hela dagen. Badade, åt middag vid öppen eld och pratade i flera timmar. Dem ville veta allt om mig och jag berättade allt jag kunde komma på.
Klockan var 1 på natten när vi bestämde oss för att sova. Danielle, Eleanor, Liam och Louis skulle sova i det största tältet. Jag och Zayn skulle sova i ett tält och Harry och Niall i ett annat.
Jag kröp in i min sovsäck. Zayn stängde dragkedjan och lade sig bredvid mig.
- Zayn, viskade jag.
- What?
Jag kände hans varma handflata i min, och hans fingrar flätade in sig i mina.
- Can you just tell me that this is'nt a dream? I mean, you're a superfamous guy. You can have anyone you want...
- Tay. Han avbröt mig med en allvarlig blick.
- You're right, and that's why I picked you. I want you, just you.
Hans blinkade och bet sig i läppen.
Någonstans där somnade jag.
~
Jag snuddade vid Zayns kudde i sömnen. Men det låg ingen där. Jag tittade förskräckt upp. Kanske var det en dröm i alla fall? Jag tittade på min mobil en sekund. 03.51 var klockan. Jag skyndade mig ut genom tältet.
Där satt han, på trästocken i månljuset. Han satt lutad framåt och hans huvud var begravt i händerna. Jag svalde.
- Zayn... viskade jag.
Han tittade upp och log försiktigt. Jag såg en tår i hans ögon, och fick plötsligt ont i magen.
- What is it? Jag gick fram och satte mig ner bredvid honom.
- We're going on a tour in US... viskade han.
Jag log lite. Då var det inget allvarligt.
- For how long?
- 2 months, viskade han tyst.
Mitt leende dog snabbt och jag svalde hårt.
Tack för över 20 kommentarer och så hög statistik :)
Hann inte läsa igenom den här, så den blev lite rörig! Kommentera gärna om det är något jag missat...
Vill ha 20 kommentarer till nästa :D
Varifrån kommer alla läsare..?
Måste bara få fråga vad alla kommer ifrån? Det är många som kommenterat som kommer från vanliga bloggar, och ja, jag har bara länkat den här på 1D-gruppen på dayviews, så ja... tacksam för svar! :)
Tack för att ni läser bloggen, menar absolut inget illa, bara lite nyfiken ;)
UPDATE: tack till den snälla personen som berättade att det låg till såhär:
Riktigt roligt faktiskt :D
The Corner - Part 02
Jag stod och väntade vid hörnet av gatan. Under min friska arm hade jag placerat min longboard. Jag kastade en blick på min mobil. 17.04, han var sen.
Jag bet mig i läppen och tittade mig omkring. En hemlös satt på gatan några meter bredvid mig och spelade intensivt på sitt dragspel för att tjäna ihop några kronor.
- Hi, how are you? Zayns röst hördes bakom mig.
Jag vände mig snabbt om och där stod han.
- Much better today, sa jag och log. Where are we going? frågade jag.
- Starbucks, for a start? sa han och blinkade.
- Alright.
Vi gick iväg och när vi kom till mannen som satt och spelade så stannade Zayn till och tog upp sin plånbok ur fickan. Han rotade snabbt igenom den och tog fram 10 pund.
Han var så himla omtänksam.
- Thank you!
Mannen log stort mot oss och spelare snabbare på sitt dragspel.
Vi fortsatte längst gatan och mitt hjärta dunkade hårt när Zayns hand nuddade min.
Vi gick in till Starbucks och satte oss vid ett bord.
- So, tell me about yourself, sa Zayn och tittade på mig.
- There is'nt so much to tell... I've just moved here after a shitlife in Sweden.
- Oh? How come? han tittade undrande på mig.
- My dad died, I started to smoke and I got a tattoo.. Yeah, my mom got pissed on me. But I've quit the smoking now.
Jag pladdrade på som om Zayn vore en vän jag känt i evigheter. Varför berättade jag det här för honom?
- I'm smoking, and I've got so many tattoos... viskade han. So yeah, you're not the only one, sa han lite högre och log.
Han bet sig i läppen. Det kändes overkligt att någon som Zayn rökte. Jag försökte beté mig som om jag inte brydde mig och frågade istället:
- So, what about you? Tell me about yourself.
Han drog efter andan lite, som om jag hade sagt något som jag inte borde sagt. Han såg nervös ut och jag visste inte vad jag skulle säga.
- What is it? frågade jag försiktigt och tittade på honom.
- Nothing, sa han och log lite nervöst. Han tog ett andetag och fortsatte.
- I'm a singer in a group with four lads, we're One Direction, maybe you've heard of us?
- Seriosly? Oh god, I'm so sorry I did'nt know... My friend talked about your group the other day but I did'nt realise that it was you. Are you very famous? Jag tittade på Zayn förvånat.
- Uhm... han skrattade högt. You'll see.
Vad menade han med det?
Plötsligt kom en servetris. Hennes hår var överdrivet blont hår, nästan vitt och hon såg ut att vara i min ålder. Hon hade ett ljusgrönt förkläde på sig och en vit hatt på huvudet.
- Can I do something for you? sa hon till oss, men hennes blick var fäst på Zayns ögon.
Samtidigt var Zayns ögon fäst på mina ögon. Jag blev förrvirrad och visste inte vem jag skulle kolla på.
- Two coffees please, sa Zayn artigt utan att släppa blicken från mig.
- Sure, sa servitrisen och tittade konstigt på mig.
- She knew, did'nt she? frågade jag.
- About what?
Jag höjde ena ögonbrynet och blängde på Zayn. Han skrattade sött utan att öppna munnen och nickade.
- We auditioned for X-Factor in 2010 and then Simon put us in a group together. We came in third and yeah, since then we've literally grown bigger and bigger... You have to meet the boys sometime!
Allt snurrade runt. Om jag hade förstått rätt så var Zayn en världskändis som jag hade stött på, bara sådär. Zayn verkade se min reaktion.
- But please, just take me as an ordinary guy you met.
Han log mot mig. Jag skrattade lite och nickade.
Vi drack upp vårat kaffe och sedan gick vi ut på gatan. Jag tvingade Zayn att prova min longboard. Jag fick alltid min vilja igenom, även om det tog ett bra tag ibland.
Han ställde sig försiktigt på den och tog tag i min friska hand för att hålla balansen. Jag gick några meter och han gled efter mig. Plötsligt ramlade han baklänges med en rörelse jag hållde på att skratta ihjäl mig åt.
- I think it want's to kill me... mumlade Zayn och jag skrattade ännu mer.
Men plötsligt blev jag tyst. Jag hade inte märkt det förrän nu, men det stod 5 tjejer 10 meter ifrån oss. Det konstiga var att Zayn hade märkt tjejerna men brydde sig inte om dem. Han fortsatte skratta med mig och betedde sig hur normalt som helst.
- Zayn, can we have a picture? en tjej med långt brunt hår kom fram till oss.
- Sure, sa han och tjejen gav kameran till mig.
- Can you photograph, please?
- Yes, sa jag och log.
Dem tryckte ihop sig bredvid varandra och jag tog en bild.
- Thank you, sa tjejerna och sprang fnissande iväg.
- And that's what gonna happen all the time, sa Zayn och blinkade mot mig.
"Gonna happen all the time", vad menade han med det? Han sa det som om han ville fortsätta vara med mig.
- I'm allright with that, as long as I don't have to be on the pictures, sa jag och log.
Zayn skrattade. Han tog min hand och mitt hjärta tog ett dubbelslag.
Vi gick till en gata längre bort. Zayn tog med sig mig upp till en stor lägenhet i London City.
- Where are we going? undrade jag nyfiket.
- You just have to meet the boys, sa han.
Jag blev plötsligt nervös, och Zayn kramade min hand.
Vi gick in till lägenheten och Zayn ropade:
- Somebody here?
- The Irish one and daddy is here! ropade en röst.
Zayn tittade på mig och vi gick in till vardagsrummet. Där satt två killar i Zayns ålder. Den ena hade blont hår och satt och åt chips. På sig hade han ett par beiga chinos och ett linne med ett @ på. Han var väldigt söt. Min blick vandrade över till den andra killen. Han hade brunt hår och man kunde se på en gång hur mycket muskler han hade. Han hade en vit t-shirt på sig. Texten på tröjan bildade orden "My box is bigger than yours.".
- Taylor, this is Niall and Liam.
- Call me Tay, sa jag.
- Oh, hi Tay! So this is "Nobody"? sa Niall med sin irländska röst och skrattade högt.
Om blickar kunde döda så hade det nog inte varit mycket kvar av Niall nu. Zayns ögon blängde så mycket att jag började fnissa, även fast jag inte förstod ett ord av vad dem pratade om.
Plötsligt ringde min telefon. Jag gick iväg några meter från killarna och svarade.
- Hello?
- Tay, where are you? Emilys röst var upphetsad.
- I'm, with a friend, sa jag. Det var ju faktiskt sant.
- A friend...? Emily lät förvånad.
- Yes, a friend. Who says you're my only friend?
- I did'nt mean it that way, and you know it. Jag kunde känna Emilys ögon blänga på mig på andra sidan luren, fast än jag inte såg henne.
- Anyway, you're late!
- Late? Were? Jag kunde inte komma på att Emily och jag hade bestämt något.
- My party, remember?
Hur kunde jag glömma det? Hon hade pratat om det där partyt i flera dagar nu.
- Oh, I'm sorry Em, I'll be there in 10 minutes!
Jag lade på luren och gick fram till killarna igen.
- I have to go, It been nice to meet you, sa jag och log mot Niall och Liam.
Zayn följde med mig ut i hallen.
- Do you have to go? frågade han.
- Yeah... but we can meet tomorrow?
- The corner at 12? han tittade hoppfullt på mig.
Jag nickade och han kramade mig. Jag var minst 2 huvuden lägre än Zayn och jag kände mig väldigt liten i hans famn. Han hållde mig tätt intill sig och vi kramades ganska länge.
- See ya tomorrow then, sa jag.
Jag stod och väntade vid hörnet av gatan. Under min friska arm hade jag placerat min longboard. Jag kastade en blick på min mobil. 17.04, han var sen.
Jag bet mig i läppen och tittade mig omkring. En hemlös satt på gatan några meter bredvid mig och spelade intensivt på sitt dragspel för att tjäna ihop några kronor.
- Hi, how are you? Zayns röst hördes bakom mig.
Jag vände mig snabbt om och där stod han.
- Much better today, sa jag och log. Where are we going? frågade jag.
- Starbucks, for a start? sa han och blinkade.
- Alright.
Vi gick iväg och när vi kom till mannen som satt och spelade så stannade Zayn till och tog upp sin plånbok ur fickan. Han rotade snabbt igenom den och tog fram 10 pund.
Han var så himla omtänksam.
- Thank you!
Mannen log stort mot oss och spelare snabbare på sitt dragspel.
Vi fortsatte längst gatan och mitt hjärta dunkade hårt när Zayns hand nuddade min.
Vi gick in till Starbucks och satte oss vid ett bord.
- So, tell me about yourself, sa Zayn och tittade på mig.
- There is'nt so much to tell... I've just moved here after a shitlife in Sweden.
- Oh? How come? han tittade undrande på mig.
- My dad died, I started to smoke and I got a tattoo.. Yeah, my mom got pissed on me. But I've quit the smoking now.
Jag pladdrade på som om Zayn vore en vän jag känt i evigheter. Varför berättade jag det här för honom?
- I'm smoking, and I've got so many tattoos... viskade han. So yeah, you're not the only one, sa han lite högre och log.
Han bet sig i läppen. Det kändes overkligt att någon som Zayn rökte. Jag försökte beté mig som om jag inte brydde mig och frågade istället:
- So, what about you? Tell me about yourself.
Han drog efter andan lite, som om jag hade sagt något som jag inte borde sagt. Han såg nervös ut och jag visste inte vad jag skulle säga.
- What is it? frågade jag försiktigt och tittade på honom.
- Nothing, sa han och log lite nervöst. Han tog ett andetag och fortsatte.
- I'm a singer in a group with four lads, we're One Direction, maybe you've heard of us?
- Seriosly? Oh god, I'm so sorry I did'nt know... My friend talked about your group the other day but I did'nt realise that it was you. Are you very famous? Jag tittade på Zayn förvånat.
- Uhm... han skrattade högt. You'll see.
Vad menade han med det?
Plötsligt kom en servetris. Hennes hår var överdrivet blont hår, nästan vitt och hon såg ut att vara i min ålder. Hon hade ett ljusgrönt förkläde på sig och en vit hatt på huvudet.
- Can I do something for you? sa hon till oss, men hennes blick var fäst på Zayns ögon.
Samtidigt var Zayns ögon fäst på mina ögon. Jag blev förrvirrad och visste inte vem jag skulle kolla på.
- Two coffees please, sa Zayn artigt utan att släppa blicken från mig.
- Sure, sa servitrisen och tittade konstigt på mig.
- She knew, did'nt she? frågade jag.
- About what?
Jag höjde ena ögonbrynet och blängde på Zayn. Han skrattade sött utan att öppna munnen och nickade.
- We auditioned for X-Factor in 2010 and then Simon put us in a group together. We came in third and yeah, since then we've literally grown bigger and bigger... You have to meet the boys sometime!
Allt snurrade runt. Om jag hade förstått rätt så var Zayn en världskändis som jag hade stött på, bara sådär. Zayn verkade se min reaktion.
- But please, just take me as an ordinary guy you met.
Han log mot mig. Jag skrattade lite och nickade.
Vi drack upp vårat kaffe och sedan gick vi ut på gatan. Jag tvingade Zayn att prova min longboard. Jag fick alltid min vilja igenom, även om det tog ett bra tag ibland.
Han ställde sig försiktigt på den och tog tag i min friska hand för att hålla balansen. Jag gick några meter och han gled efter mig. Plötsligt ramlade han baklänges med en rörelse jag hållde på att skratta ihjäl mig åt.
- I think it want's to kill me... mumlade Zayn och jag skrattade ännu mer.
Men plötsligt blev jag tyst. Jag hade inte märkt det förrän nu, men det stod 5 tjejer 10 meter ifrån oss. Det konstiga var att Zayn hade märkt tjejerna men brydde sig inte om dem. Han fortsatte skratta med mig och betedde sig hur normalt som helst.
- Zayn, can we have a picture? en tjej med långt brunt hår kom fram till oss.
- Sure, sa han och tjejen gav kameran till mig.
- Can you photograph, please?
- Yes, sa jag och log.
Dem tryckte ihop sig bredvid varandra och jag tog en bild.
- Thank you, sa tjejerna och sprang fnissande iväg.
- And that's what gonna happen all the time, sa Zayn och blinkade mot mig.
"Gonna happen all the time", vad menade han med det? Han sa det som om han ville fortsätta vara med mig.
- I'm allright with that, as long as I don't have to be on the pictures, sa jag och log.
Zayn skrattade. Han tog min hand och mitt hjärta tog ett dubbelslag.
Vi gick till en gata längre bort. Zayn tog med sig mig upp till en stor lägenhet i London City.
- Where are we going? undrade jag nyfiket.
- You just have to meet the boys, sa han.
Jag blev plötsligt nervös, och Zayn kramade min hand.
Vi gick in till lägenheten och Zayn ropade:
- Somebody here?
- The Irish one and daddy is here! ropade en röst.
Zayn tittade på mig och vi gick in till vardagsrummet. Där satt två killar i Zayns ålder. Den ena hade blont hår och satt och åt chips. På sig hade han ett par beiga chinos och ett linne med ett @ på. Han var väldigt söt. Min blick vandrade över till den andra killen. Han hade brunt hår och man kunde se på en gång hur mycket muskler han hade. Han hade en vit t-shirt på sig. Texten på tröjan bildade orden "My box is bigger than yours.".
- Taylor, this is Niall and Liam.
- Call me Tay, sa jag.
- Oh, hi Tay! So this is "Nobody"? sa Niall med sin irländska röst och skrattade högt.
Om blickar kunde döda så hade det nog inte varit mycket kvar av Niall nu. Zayns ögon blängde så mycket att jag började fnissa, även fast jag inte förstod ett ord av vad dem pratade om.
Plötsligt ringde min telefon. Jag gick iväg några meter från killarna och svarade.
- Hello?
- Tay, where are you? Emilys röst var upphetsad.
- I'm, with a friend, sa jag. Det var ju faktiskt sant.
- A friend...? Emily lät förvånad.
- Yes, a friend. Who says you're my only friend?
- I did'nt mean it that way, and you know it. Jag kunde känna Emilys ögon blänga på mig på andra sidan luren, fast än jag inte såg henne.
- Anyway, you're late!
- Late? Were? Jag kunde inte komma på att Emily och jag hade bestämt något.
- My party, remember?
Hur kunde jag glömma det? Hon hade pratat om det där partyt i flera dagar nu.
- Oh, I'm sorry Em, I'll be there in 10 minutes!
Jag lade på luren och gick fram till killarna igen.
- I have to go, It been nice to meet you, sa jag och log mot Niall och Liam.
Zayn följde med mig ut i hallen.
- Do you have to go? frågade han.
- Yeah... but we can meet tomorrow so I can meet everyone?
- The corner at 12? han tittade hoppfullt på mig.
Jag nickade och han kramade mig. Jag var minst 2 huvuden lägre än Zayn och jag kände mig väldigt liten i hans famn. Han höll mig tätt intill sig och vi kramades ganska länge.
- See you tomorrow then, sa jag och log mot hans glittrande ögon.
Tack för alla fina kommentarer jag har fått, vissa gör verkligen min dag ;)
10+ kommentarer till nästa? :)
The Corner - Part 01
Del 1
(Taylors perspektiv)
Jag kunde inte släppa blicken från honom. Han var så vacker. Hans nattsvarta hår stod rakt upp och hans gyllenbruna ögon var så vackra att jag fick svårt att andas.
Jag beslutade mig för att det måste varit en dröm, och började förtvivlat nypa mig själv för att vakna ur den pinsamma situationen.
- What are you doing? Frågade han. Han tittade på mig och skrattade osäkert.
Det var alltså ingen dröm...
- Oh god... I'm so sorry, sa jag och försökte sätta mig upp.
Jag skrek av smärta och insåg att min arm nog var bruten - vilket gjorde saken ännu mer pinsam.
Hans ansikte blev genast allvarligt och oroligt igen och plötsligt - som om jag varit en trasdocka - tog han min longboard och mig i sina armar. Jag tittade förvånat på honom. För ett ögonblick tänkte jag försöka ta mig loss, men smärtan var så stor att jag inte orkade. Han luktade en blandning av rök och en parfym som jag kände igen. Jag kände alla blickar och tjejer som skrek i ryggen på oss, och sedan så somnade jag där, i killens armar.
Jag slog upp ögonen och möttes av ett onaturligt vitt ljus. Jag blundade igen och hörde röster runt mig.
- So you don't know her you say?
En djup mans röst hördes.
- No, we just ran into each other on the street.
Jag kände igen killens speciella dialekt.
- Oh... did she say anything?
- Uhm, no, just that she were sorry and then she screamed because of her arm...
- Okay, I see.
Rösterna gjorde mig nyfiken och jag beslutade mig för att slå upp ögonen i alla fall. Jag tittade jag mig omkring.
- Oh thank god, sa mannen med den ljupa rösten.
Han hade en vit rock på sig, alltså var han nog en doktor.
Allt snurrade runt och jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte röra på armen men hejdade mig när jag såg att den var inpackad i ett tjockt, vitt gips.
- Fan också... viskade jag tyst.
- What are your name? frågade doktorn.
- Taylor, pep jag.
- Okay, so Taylor, unfortunately your arm is broken.
Jag sa ingenting, istället vände jag blicken till killen. Jag rodnade och tittade snabbt tillbaka till doktorn istället när jag såg att killen iaktog mig.
- Taylor, I'm Doctor Alden, and you're hero here is Zayn.
Zayn. Det var så han hette. Jag smakade på ordet i några sekunder.
- Her hero?
Zayn fnös.
- I'm the reason why she's here.
- Stop... Thank you, fick jag fram.
Zayn log och bet sig i läppen.
- You can talk for a moment, I'll be right back.
Doktor Alden gick ut ur rummet och det blev förfärligt tyst.
- Maybe I should call your parents? frågade han.
Zayn såg ut att vara runt 20 år, så det han sa gjorde mig irriterad.
- I'm not a kid... sa jag hest.
- No, you're at the hospital, sa han allvarligt.
Han hade en poäng.
- Give me your phone, sa han bestämt.
Jag gav honom motvilligt min telefon och sedan ringde han min mamma.
Det tog många timmar och tjat innan jag fick komma ut ur sjukhuset. Zayn åkte och jag var besviken över tanken att jag kanske aldrig skulle få se hans vackra ögon igen.
Jag låg nästan hela natten och pratade med Emily via sms. Jag sa inget om Zayn, hon skulle bara bli tokig. Men det blev hon nästan ändå, hon ville veta allt i minsta detalj vad som hade hänt.
Plötsligt fick jag ett annat sms. Mitt hjärta slog ett dubbelslag. "Unknown number" stod det på skärmen.
From "Unknown number" 02.31:
Hey taylor, how do ya feel? x zayn
Mitt hjärta slog fortare och fortare. Jag lade in Zayns nummer och svarade med darriga fingrar.
Vad var det här egentligen? Jag hade aldrig haft en tanke på killar hemma i Sverige. Jag var inte sån. Jag var den som fick lyssna på Emily när hon pratade om dem.
(Zayns perspektiv)
From "Taylor" 02.33: Hi, I'm better thx, how did you get my number? And by the way, you can call me Tay. xx
- Zayn? Are you awake? What the hell are you doing bro? Nialls röst hördes från hans säng.
- Just texting... sa jag medan jag svarade på Taylors sms.
To "Taylor" 02.34: I took it from your phone today.. haha, bradford bad boy you know.. xxx
Det var något med Taylor. Något annorlunda. Hon var inte som alla andra tjejer. Hon hade förmodligen ingen aning om att hon nyss träffat en världskändis, vilket var ganska gulligt.
- Who are you texting?
Niall gick upp ur sängen och kom fram till mig.
- Nobody, sa jag.
- Haha, sure you're texting nobody, sa han och skrattade.
- Shut up Niall.
Jag suckade och ännu ett sms kom.
From "Taylor" 02.34: What do you mean by bradford bad boy? xx
Så hon var inget fan alltså. Det var i och för sig bra, men ändå skrämmande. Frågan var om hon ens visste om One Direction... Vad skulle jag skriva? Skulle jag skriva att jag var en världskändis som kallades för "The Bradford bad boy"? Jag tvekade innan jag skickade iväg ännu ett sms, sedan stängde jag av telefonen och lade mig och sov för att Niall skulle hålla tyst.
From "Zayn" 02.35: Oh... I'll tell you later. Wanna meet me at the corner tomorrow at 5? xoxo
Jag kunde inte släppa blicken från honom. Han var så vacker. Hans nattsvarta hår stod rakt upp och hans gyllenbruna ögon var så vackra att jag fick svårt att andas.
Jag beslutade mig för att det måste varit en dröm, och började förtvivlat nypa mig själv för att vakna ur den pinsamma situationen.
- What are you doing? Frågade han. Han tittade på mig och skrattade osäkert.
Det var alltså ingen dröm...
- Oh god... I'm so sorry, sa jag och försökte sätta mig upp.
Jag skrek av smärta och insåg att min arm nog var bruten - vilket gjorde saken ännu mer pinsam.
Hans ansikte blev genast allvarligt och oroligt igen och plötsligt - som om jag varit en trasdocka - tog han min longboard och mig i sina armar. Jag tittade förvånat på honom. För ett ögonblick tänkte jag försöka ta mig loss, men smärtan var så stor att jag inte orkade. Han luktade en blandning av rök och en parfym som jag kände igen. Jag kände alla blickar och tjejer som skrek i ryggen på oss, och sedan så somnade jag där, i killens armar.
Jag slog upp ögonen och möttes av ett onaturligt vitt ljus. Jag blundade igen och hörde röster runt mig.
- So you don't know her you say?
En djup mans röst hördes.
- No, we just ran into each other on the street.
Jag kände igen killens speciella dialekt.
- Oh... did she say anything?
- Uhm, no, just that she were sorry and then she screamed because of her arm...
- Okay, I see.
Rösterna gjorde mig nyfiken och jag beslutade mig för att slå upp ögonen i alla fall. Jag tittade jag mig omkring.
- Oh thank god, sa mannen med den ljupa rösten.
Han hade en vit rock på sig, alltså var han nog en doktor.
Allt snurrade runt och jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte röra på armen men hejdade mig när jag såg att den var inpackad i ett tjockt, vitt gips.
- Fan också... viskade jag tyst.
- What are your name? frågade doktorn.
- Taylor, pep jag.
- Okay, so Taylor, unfortunately your arm is broken.
Jag sa ingenting, istället vände jag blicken till killen. Jag rodnade och tittade snabbt tillbaka till doktorn istället när jag såg att killen iaktog mig.
- Taylor, I'm Doctor Alden, and you're hero here is Zayn.
Zayn. Det var så han hette. Jag smakade på ordet i några sekunder.
- Her hero?
Zayn fnös.
- I'm the reason why she's here.
- Stop... Thank you, fick jag fram.
Zayn log och bet sig i läppen.
- You can talk for a moment, I'll be right back.
Doktor Alden gick ut ur rummet och det blev förfärligt tyst.
- Maybe I should call your parents? frågade han.
Zayn såg ut att vara runt 20 år, så det han sa gjorde mig irriterad.
- I'm not a kid... sa jag hest.
- No, you're at the hospital, sa han allvarligt.
Han hade en poäng.
- Give me your phone, sa han bestämt.
Jag gav honom motvilligt min telefon och sedan ringde han min mamma.
Det tog många timmar och tjat innan jag fick komma ut ur sjukhuset. Zayn åkte och jag var besviken över tanken att jag kanske aldrig skulle få se hans vackra ögon igen.
Jag låg nästan hela natten och pratade med Emily via sms. Jag sa inget om Zayn, hon skulle bara bli tokig. Men det blev hon nästan ändå, hon ville veta allt i minsta detalj vad som hade hänt.
Plötsligt fick jag ett annat sms. Mitt hjärta slog ett dubbelslag. "Unknown number" stod det på skärmen.
From "Unknown number" 02.31: Hey taylor, how do ya feel? x zayn
Mitt hjärta slog fortare och fortare. Jag lade in Zayns nummer och svarade med darriga fingrar.
Vad var det här egentligen? Jag hade aldrig haft en tanke på killar hemma i Sverige. Jag var inte sån. Jag var den som fick lyssna på Emily när hon pratade om dem.
From "Taylor" 02.33: Hi, I'm better thx, how did you get my number? And by the way, you can call me Tay. xx
- Zayn? Are you awake? What the hell are you doing bro? Nialls röst hördes från hans säng.
- Just texting... sa jag medan jag svarade på Taylors sms.
To "Taylor" 02.34: I took it from your phone today.. haha, bradford bad boy you know.. xxx
Det var något med Taylor. Något annorlunda. Hon var inte som alla andra tjejer. Hon hade förmodligen ingen aning om att hon nyss träffat en världskändis, vilket var ganska gulligt.
- Who are you texting?
Niall gick upp ur sängen och kom fram till mig.
- Nobody, sa jag.
- Haha, sure you're texting nobody, sa han och skrattade.
- Shut up Niall.
Jag suckade och ännu ett sms kom.
From "Taylor" 02.34: What do you mean by bradford bad boy? xx
Så hon var inget fan alltså. Det var i och för sig bra, men ändå skrämmande. Frågan var om hon ens visste om One Direction... Vad skulle jag skriva? Skulle jag skriva att jag var en världskändis som kallades för "The Bradford bad boy"? Jag tvekade innan jag skickade iväg ännu ett sms, sedan stängde jag av telefonen och lade mig och sov för att Niall skulle hålla tyst.
To "Taylor" 02.36: Oh... I'll tell you later. Wanna meet me at the corner tomorrow at 5? xoxo
Usch, den här delen blev jättedålig... Bara för det så lägger jag upp 2:an idag också. Tro mig, det blir bättre så sluta inte läsa :) Tack för över 20 kommentarer igår när jag bad om 10. ♥
UPDATE: Vill dock ha minst 5 kommentarer till 2an ;)
UPDATE2: Om jag inte hinner lägga upp den idag så får ni den imorgon bitti! Ska vara borta hela kvällen. xx
