Evelina på ffonedirection.blogg.se har typ länkbyten så tänkte göra ett nu. Hennes fanfic heter When Love Takes Over och en till är faktiskt de enda jag läser, jag tycker Eve skriver så bra och allt. Så hennes är verkligen värd att läsa, ni kommer inte ångra er, tro mig! Så här beskriver hon sin fanfic:
"Sophie Hansson är en dagdrömmare i 14 års åldern. Som en klassisk men speciell tonåring spenderar hon sina dagar på flickrummet med att lyssna och fantisera om pojkbandet One Direction. Varje kväll skriver hon om dagens händelse i sin kära dagbok. "När jag blir äldre kommer det vara så kul att läsa om det" tänker hon varje gång hon skriver. Hon må vara den enda i sin ålder som skriver, men som en hemlighet är det ingen som vet om det. En dag kommer den stora nyheten att One Direction kommer till Stockholm och hennes bästa vän Ellen Apelskog ska gå på deras skivsignering. Och det verkar leda till en gnista i en av killarnas ögon... Men vad säger omvärlden om det?"

Detta har hänt: (Taylors perspektiv)
Han kramade mig och hållde mig betryggande mot mitt bröst.
- Babe, don't worry. She's upset, that's all.
Jag nickade.
- By the way, where were you? frågade jag och tittade på honom.
- In the kitchen, making breakfast.
Hans ord chockade mig. Han var inte i köket, jag hade ju nyss varit där. Varför ljög han?
- You're beautiful, sa han plötsligt.
Jag började förståss rodna och tittade ner. Sedan kände jag två svala fingrar under min haka och jag tittade upp på honom igen. Han tittade på mina läppar medan han bet på sina egna och sedan blickade han på mina ögon. Hans läppar nuddade mina
Jag besvarade kyssen och drog händerna genom hans hår. Efter några få sekunder placerade han sina händer på mina kinder och flyttade bort mig, som om han ångrade kyssen.
- Sorry, I don't know what's wrong with me. Shit...
Han slog ihop med händerna i ansiktet, ställde sig upp och småsprang in i huset.

---

 

Jag hade ljugit för henne. Blandat in henne i allt som hänt. Det kändes fel att inte berätta för henne vad som pågick, men hon fick bara inte veta, än. Samtidigt så gjorde allt det här att jag också mådde dåligt. Det som höll på att hända var inte på lådsas. Det var inget skämt. Det var allvar, och det hade jag insett nu.
Jag försökte samla tankarna. Kanske skulle jag berätta allt?

Med Taylors besvikna blickar i ryggen gick jag fort in i huset. Jag svor tyst för mig själv och gick genom korridoren bort till Harrys rum.

Harry låg i soffan, tittade upp i taket. Han kände mig förstörd, visste inte vad han skulle ta sig till. Svetten rann ner för hans panna, kudden bakom nacken var klibbig av svett. Förtvivlat slog han med knytnäven på armstödet. Vad fan hade han gjort? Harry bet sig i läppen för att inte brista ut i gråt. Han drog båda händerna genom håret. Det här fick bara inte hända. Emily var 16 år. Sexton. Vad hade han gjort...? Han måste vara stark nu, men vad skulle han säga till henne? Han tog upp sin iphone och möttes av ett nytt meddelande.

From "Mom" 07.29: Is everything alright with you? When are you coming home? Miss you sweetie.
xoxo Anne.

Jag suckade och skickade snabbt ett svar.

To "Mom" 07.30: Things goin' bad, but we're all alright. I'll let you know when I'm coming home. Miss you to. xx

Harry låste sin mobil och började trumma intensivt med fingret på den.
Plötsligt kom Zayn in genom dörröppningen.
- Hey, sa han och satte sig på sängen bredvid Harry.
- Hi. Han fortsätte röra pekfingret upp och ner.
- You can be wrong, you know.
Harry skakade häftigt på huvudet. Nej, han hade inte fel.
- You should at least talk to her, sa Zayn lungt.
- Don't you understand how I feel? I feel absolutely shit because of this. And that's everything is my fault doesn't make things better. Emily has been crying every second of the last days, she doesn't listen to me at all. I'm trying to be strong, to make the best of this. I don't know what to do, I'm so damn scared.
Med ögonen fulla av tårar skrek Harry ilsket ut sina tankar åt Zayn. Zayn nappade upp varenda ord och tittade allvarligt på honom.
- I'm sorry, viskade Harry. Han sänkte huvudet och drog igenom händerna i sitt hår. You're right, I should talk to her, I just don't know what to say to her, she's crying like all the time.
- Just one more thing, började Zayn. Why did you...
- No, stop it! Harry tog irriterat händerna för öronen och blundade.
- I was an idiot, okay?
Zayn började gå. Vid dörrkanten stannade han och vände sig om.
- Yes, you were.
Han gick ut ur dörren medan Harry lade sig på sängen igen. Han blundade och en låt dök upp i hans huvud. Han började sjunga tyst för sig själv.
Emily kom in i rummet. Hon grät. Harry tittade på henne, men tittade bort när hon kollade tillbaka på honom. Emily gav ifrån sig en högljudd suck och började fläta sitt hår.
- Em, började Harry.
Hon svarade inte. Harry ställde sig upp och placerade händerna på hennes midja. Han lät hakan vila mot hennes axel medan Emil slutade borsta sitt hår. Hon lade ena handen på hans och andades tungt. Sedan vred Harry henne mot sig.

I några sekunder stod han där och tänkte han ut vad han skulle säga. Inga ideér syndes till, så han sjöng tyst i hennes öra.

(Om ni vill får ni gärna sätta på justins live-version medans ni läser, det gjorde jag medan jag skrev och började gråta till slut, hehe.. http://www.youtube.com/watch?v=9YfbM70P4vQ)

Oh no, oh no, oh yeah...

Harry kysste Emily lätt på kinden medan hon tittade ner i golvet.

They say that hate has been sent
So let loose the talk of love
Before they outlaw the kiss
Baby, give me one last hug

There's a dream that I've been chasing
Want so badly for it to be reality
And when you hold my hand then I understand
That it's meant to be 'cause, baby, when you're with me

It's like an angel came by and took me to heaven
'Cause when I stare in your eyes it couldn't be better

Let the music blast, we gon' do our dance
Bring the doubters on, they don't matter at all
'Cause this life's too long and this love's too strong
So baby, know for sure that I'll never let you go

I got my favorite girl
Not feeling no pain, no fear
Don't have a care in the world
Why would I when you are here?

There's a moment I've been chasing
And I finally caught it out on this floor
Baby, there's no hesitation, no reservation
By taking a chance and more, oh no, because

It's like an angel came by and took me to heaven
'Cause when I stare in your eyes, it couldn't be better

Let the music blast, we gon' do our dance
Bring the doubters on, they don't matter at all
'Cause this life's too long and this love's too strong
So baby, know for sure that I'll never let you go


- I've been an idiot, and I know it. But... whatever happens now, I will always continue by your side. With a baby or not, I'll love you both. Always. We have to try.
Emily tittade storögt på Harry medans hennes hjärta slog fortare än någonsin. Vad skulle hon säga? Hon ville verkligen inte det här. Hon var alldeles för ung, och det visste de båda. Men med Harry vid hennes sida, skulle hon klara det då?
Plösligt högg det till i magen på henne. Knäna viktes och med en smäll landade hon på golvet. Harr y for ner på knä bredvid henne och såg hjälplöst på medan Emily vred sig.
Hon skrek av smärta medan hon testade olika ställningar att ligga på. Till sist blev det för mycket för henne. Emily kämpade sig upp på knä, lutade sig fram och spydde.

Harry rös gång efter gång. Paniken ilade genom kroppen på honom.
- I'll take you to the doctor, fick han ur sig och lyfte upp Emily i hans armar.
- So don't fear, don't you worry 'bout a thing. I am here, right here, I'll never let you go... sjöng han tyst.

---

---

Wohoo, del 14. Det här kapitlet är man tvungen att läsa väldigt ordentligt, så man inte missar något^^
Det här kapitlet handlade alltså om Harry och Emily, och nu fick ni veta "hemligheten". Ni som inte har följt min ff och kanske börjar läsa nu märker nog att det här kapitlet var lite svårt att förstå, men ni får läsa dom andra också så förstår ni! 

Jag har inte bestämt mig om jag blev nöjd eller inte med detta, lite trögfattat kanske...
Aja, hoppas ni gillar det i alla fall. 20+ till nästa? ♥

---

---

Hm... varför ljuger Zayn och varför beter sig han och Emily konstigt?

Skitkapitel... men lite spännande kanske? Jättekort blev det också..
Jag hade faktiskt skrivit det här kapitlet redan, men jag tog bort allt och började om eftersom att jag inte visste alls vad som skulle hända. Nu har jag några framtidsplaner som jag tror kommer bli väldigt spännande. 20+ till nästa? Ni är bäst guys! ♥

Detta har hänt (Louis perspektiv):
Efter några låtar till så började vi svara på tweets. Taylors kom som tvåa och genast blev det ett väldigt liv i publiken. Zayn - som var mot publiken - satt i soffan och reagerade inte av alla skrik.
- Zayn, sa jag i mikrofonen.
Han svarade inte.
- Zayn, sa jag igen, lite högre den här gången.
Han tittade upp.
- Maybe you should answer this? sa jag och nickade mot tweeten.
Publiken skrek värre än någonsin och Zayn vände sig om. Han stirrade framför sig och sedan for hans blick ner där stolsnumret stod.
Han blickade bländat ut över publiken och en strålkastare for ner på Taylor. Hon reagerade lika som Zayn. De stirrade chockad på varandra medan publiken höll andan.

En pinsam tystnad vällde över publiken. Zayn tog ett fast grepp i sin mikrofon och förde den sakta mot munnen. Han tog ett andetag.
- I think... that you all know why I've felt so depressed lately.
Zayn tittade ut över publiken.
- It feels wrong to say that Taylor left me, because... she did'nt. She left the haters.
We have never bothered us about the haters, because we have so many fans who support and believe in us. But, it feels shit when the haters starting to hate on our family and girlfriends. But they're strong, so they make it.

Zayn försökte titta in i Taylors ögon i ljuset och log mot henne.

- I wanna say one more thing. I love my girlfriend more than everything, and no one in the world can change that anymore.
Han bet sig i läppen tittade ner. Någon började klappa i händerna. Det spred sig och inom några sekunder applåderade hela publiken.
- Get down to him! skrek någon.
- You're a part of them Taylor, be with them!
Zayn tittade förvånat upp, Taylor också. Zayn log och försökte ännu en gång hitta hennes ljusblå ögon någonstans i ljusskenet.

Jag tittade mig förvirrat omkring. Skulle jag gå upp på scenen, vara med dem? Jag kände blickar åt alla håll. Jag tog ett andetag, och ett till.
- Gå du hjärtat, viskade mamma i mitt öra.
Mitt hjärta klappade värre än någonsin när jag trängde mig fram i vimlet. Jag kände fortfarande ett obehag av människor som skulle börja trampade på mig. Men alla var lugna, tittade bara nyfiket på mig. Allt var tyst, alla var spända. Jag öppnade en dörr som tog mig bakom scenen. Dörren ledde mig in i en lång korridor. Jag började gå, men stannade genast upp när jag såg Zayn. Vi stod stilla, på varsinn sida av korridoren. Ingen såg oss, det var bara vi. Vi tittade på varandra i några sekunder, sedan började jag sakta gå mot honom. Desto närmare jag kom, desto ivrigare blev jag. Jag var nu 2 meter ifrån honom, och nu kunde jag titta in i hans ögon ordentligt.
- I'm so sorry. I made my biggest mistake ever.
Jag tog ett steg och burrade in ansiktet i hans hals. Jag andades in doften av hans parfym och kände hans armar runt mig.
- I could have stoped you before you maked that mistake, sa han.
Jag tittade upp på honom och flätade in fingrarna i hans.
- I love you, sa han och drog mig intill sig igen. And no one can take you away from me now.

Vi tog varandras hand och sprang upp på scenen. Nu var allt perfekt.

-------

- Zayn, mumlade jag.
- I did'nt mean to wake you up... viskade han.

Jag tittade upp. Vi satt i bilen på väg hem från konserten. Eller låg, snarare. I alla fall jag. Mitt huvud låg i Zayns knä och han flätade intensivt mitt hår. Jag tittade mig omkring. Min mamma satt bredvid mig. Fan... Jag rodnade men hon log bara mot mig. Liam, Louis, Niall och Harry satt i framsätet och skrattade åt varandra.
Limousinen stannade och killarna öppnade dörren för att gå ut. Jag satte mig upp och vi gick ut ur bilen. Stjärnorna lyste på himlen och jag ägnade några sekunder på att titta på dem innan vi gick in i huset. Jag älskade stjärnor, det hade jag alltid gjort.
Jag hängde av mig min jacka i hallen.
- Shall I show you where to sleep? frågade Zayn artigt.
- All right, thank you! sa mamma och följde med Zayn.
Jag fnissade, sedan gick jag in i vårat sovrum. Jag satte mig på sängen och tog upp mobilen för att titta hur mycket klockan var. 00:09. Plötsligt började min mobil durra i mina händer - någon ringde. Mormor... I och för sig var det inte så konstigt. Hon hade ringt varje dag när vi nyss flyttat och efter ett ordentligt tjat av mamma att inte ringa mer så hade hon låtit bli. Men nu ringde hon igen.
Jag tvekade men sedan klickade jag på den gröna luren.
- Hej mormor, sa jag och fnissade när jag hörde hur dumt det lät.
- Hej gumman! Jag har inte vågat ringa på grund av din mamma... Är hon fortfarande lika sur på dig?
Jag himlade med ögonen.
- Nejdå, hon har faktiskt blivit jättesnäll! sa jag ironiskt och dunsade ner på rygg på sängen.
- Åh vad bra. Hur har ni det?
Jag vände på huvudet och såg Zayn komma in genom dörren. Han drog av sig sin t-shirt och satte sig på sängen bakom mig. Jag kunde inte slita blicken ifrån honom.
- Gumman? Är du kvar?
- Åh, förlåt. Var var vi?
- Jag frågade hur ni hade det.
- Ja, jättebra! mumlade jag.
Zayn böjde sig över mig och kysste mig på pannan. Jag skrattade.
- Jag kanske stör? frågade mormor nyfiket.
- Nejnej...
Zayn pussade mig överallt i mitt ansikte för att retas. Till sist hamnade hans läppar på min mun och jag fick lite panik.
- Har du en kille där...? mormor blev mer och mer nyfiken.
- Nej, verkligen inte!
Jag försökte låta normal även då jag var mitt uppe i en kyss.
"I'm not having a boy here", mimade jag till Zayn som skrattade högt.
- Mormor, kan jag ringa imorgon?
- Ja gör det hjärtat! Mormor saknar dig!
Jag fnös till för att inte börja gapskratta.
- Jag saknar dig med, vi hörs imorgon, sa jag och lade på.
- Who was it?
- My grandma... mumlade jag.

Min mobil vibrerade ännu en gång. Ett sms.

From "Mamma" 00.15: Jag vill inte komma in och störa er nu så jag skriver ett sms istället. Zayn verkar vara en gentleman rent ut sagt och jag är än en gång ledsen att jag skrek på dig. Han berättade om dig när du sov i bilen och man hör på hans röst hur mycket han älskar och bryr sig om dig.
Puss & kram, mamma.

Jag log.
- I feel so silly when you speak swedish, you must teach me sometime! sa Zayn.
- Of course, sa jag och fnissade.
Han flätade in fingrarna i mitt hår och kysste mig igen.
- Are you tired? frågade han lungt.
- No, not really. I slept in the car, remember? jag log snett.
- Good, sa han firnurligt.
Jag rynkade pannan. Vad menade han med det?
- Come with me.
Han tog min hand och lockade mig med sig ut genom bakdörren. Zayn stängde den efter oss och vi gick ut på gården. Han tog mig till stegen längst husets vägg och nickade mot den.
- Ladies first.
Jag tittade på stegen, sedan på Zayn och skrattade.
- You're serious!
Han nickade och försökte se allvarlig ut.
Jag höjde ögonbrynen och klättrade upp för stegen. Huset var högt, och det tog ett tag att komma upp på taket. När jag kom upp så ställde jag mig upp och granskade den fantastiska utsikten.
- Come here.
Zayn kom upp bakom mig och tog min hand. Han tog med mig till mitten av taket där vi satte oss ner.
- I... började jag.
- Tay. Jag vände kvickt på huvudet.
- Let's forget all of this. We're back to the beginning again, okay?
Jag nickade sakta.
- Yeah...
- Good.
Han kramade min hand och vi tittade ut över utsikten av lysen från husen och alla tusentals stjärnor.
- Do you know what I want? Jag bet mig i läppen.
- What?
Jag tittade på honom.
- I wan't to get back to England and stay there with you forever.
Som vanligt pratade jag rätt ut utan att tänka. Det lät fånigt, "forever".
Han log.
- Yeah, me to.
Jag tittade ner på gatan i några sekunder och kände Zayns blick bredvid mig. Jag vände på huvudet och hans gyllenbruna ögon var fäst på mig.
- Don't look at me, look at the stars, they're beautiful... mumlade jag.
Han skrattade.
- They're nothing compared to you.
Jag rodnade och vi tittade på varandra i några sekunder. Jag lade mig ner på taket, blundade och fnissade.
Jag tittade upp när jag kände hans varma andedräkt i ansiktet.
- Trust me, we're going to England, sa han.
Han började blicka mellan mina ögon och min mun, och innan jag visste ordet av så låg vi där och kysstes, mitt uppe på taket. Nu var allt perfekt igen.

---

---

 

Haha jaa, "lång pause".. nej, men Evelina ville så gärna ha det här kapitlet och det har varit färdigt ett bra tag så här är det! Kan jag få 20 kommentarer? :') ♥
Vi får se när nästa kommer upp, om en dag/en vecka/en månad/ett år

Hej alla läsare! Ni kanske märker att jag nästan aldrig lägger in kapitel nu, men det är för att jag inte har tid. Så med det här inlägget ville jag bara säga att jag har tagit en pause från den här fanficen' och kommer tillbaka med nya kapitel när jag har lusten och tiden helt enkelt. Tack för att ni har följt och kommenterat den här så mycket, jag blir verkligen glad av varenda en. ♥

Ni kommer att få veta på ett eller annat sätt när jag börjar bli aktiv här igen. Till exempel på dayviews-gruppen eller twitter (@johannabrodiin) så följ mig där! 

/Johanna