Detta har hänt (Taylors perspektiv):
Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta jag med, sedan lät jag mina läppar snudda vid hans. Jag ställde mig upp och lät min hand glida ur hans fingrar. Han bara satt där, sa inte ett ord. Andades tungt och såg mig gå iväg längst gatan. Jag blinkade hårt och tog upp min mobil. Snabbt bläddrade jag igenom min kontaktlista och fick fram mamma. Hon svarade efter bara en signal.
- Mom? 
Tårarna rann hjälplöst ner från mina ögon och min hals sved.
- Yes? 
Jag orkade inte bestämma mig för om hon lät sur eller inte.
- I wanna go home... viskade jag.

- Good evening! 
Jag tittade upp. En flygvärdinna klädd i vitt tittade på mig med ett förfärligt léende. 
- Not anymore... mumlade jag och vandrade längst gången tills jag hittade en plats. Jag satte mig ner, knäppte fast mig och tittade tomt ut genom fönstret. 
Jag tog trött upp min mobil och loggade in på twitter. Jag scrollande bland alla tweets jag hade fått. Inte för att något spelade någon stor roll längre, men ändå. Alla på twitter hade olika åsikter. Vissa tyckte att jag var en idiot, medan vissa förstod att det var för hatet jag gjorde som jag gjort och försökte få mig tillbaka med Zayn. Men jag hade bestämt mig, och inget kunde få mig att ändra åsikt nu. 
Jag loggade frustrerat ut. Jag bläddrade igenom min kontaktlista. "Zayn Malik". Jag fastnade med blicken på namnet. Jag var tvungen att göra det. Gå vidare. Jag bet mig i läppen, tog ett andetag och klickade på "Delete". Sedan gjorde jag samma sak med de andra killarna. Jag blundade för att inte börja gråta.
- Are you okay? 
Jag tittade upp. En man satt bredvid mig. Han påminde om någon. Rösten var speciell, han var inte här ifrån. Då slog det mig. Mannen på gatan i New York. 
- It's you! sa jag utan att tänka mig för. 
- Yes, it's me allright. Were's your lad? 
- He's back in New York, mumlade jag.
- Why? 
- It's... a long story. Jag log lite mot honom.

Efter den långa flygresan gick jag ut från flygplatsen och satte mig i min mammas bil. Inte ett ord sa hon. Inte för att jag hade förväntat mig något... 
Solen hade precis gått upp när vi lämnade bilen och försvann upp i lägenheten. Jag drog med mig min väska in i mitt rum och skulle precis stänga dörren efter mig när mamma stoppade mig oväntat.
- Taylor, kom hit. 
Jag tittade mig automatiskt omkring, som om det var någon annan som just sagt det. Jag gick in i köket, satte mig på en stol och tittade ner i bordet. 
- Säg inte "vad var det jag sa", snälla. 
Jag blundade och beredde mig på en regäl utskällning. 
- Jag tänkte inte säga det. Men jag är riktigt besviken på dig. Jag förstår inte varför du var tvungen att möta en kändis sådär. 
- Mamma, jag gillade inte Zayn för att han var en kändis. Herregud. 
Hon struntade totalt i mig och fortsatte babbla.
- Du har väl aldrig gått ut med killar förut. Skulle det vara nödvändigt nu? Du är bara 16 år Taylor. Och att inte berätta för mig varför du åkte till New York? Och vad som hände när du bröt armen? "Ramlade", sa du. Inte ens kan du vara ärlig. 
- Men jag... vänta... Jag stannade förvånat upp. 
- Hur visste du vad som hände?
Mamma tittade sig omkring för att spela förvånad.
- Det spelar ingen roll, fräste hon. Jag är besviken på dig. 
- Har du aldrig känt detsamma för någon!? skrek jag rätt ut i luften. Zayn är helt perfekt och jag lämnade honom. Du har inget att vara besviken över. 
Med tårarna rinnande så sprang jag in på mitt rum och slog igen dörren bakom mig.

Där låg jag, i många dagar. Jag var för envis för att inse att jag aldrig skulle klara mig utan honom. Jag hade inte lust med någonting. Ignorerade alla sms och samtal jag fick från Emily. Hon var kvar i New York och hade säkert fått vänner där. Plötsligt var jag tillbaka till tiden då han nyss åkt. Jag ville inget annat än att åka tillbaka, men jag var fast besluten över att allt skulle bli som vanligt igen.

EN VECKA SENARE

Det var en tisdag. Jag famlade efter dosan och slog på tv:n bakom mig för att få lite ljud i rummet. Jag blundade, men slog upp ögonen fort när jag hörde Zayns namn från tv:n.
"Zayn Malik from One Direction acts strange on stage. "It's because of Taylor, he misses her", says the fans. "We all know what happend to Zayn when Taylor left him. But, all of us know's that... she had a good reason. And, she still loves him, but we can't make her come back," says the bandmember Louis Tomlinson. 
Klipp från olika konserter den senaste veckan började synas på tvrutan och jag kände plötsligt att jag mådde illa. 
- Du kanske borde åka till honom.
Min blick for mot dörren där mamma stod lutad. Var det verkligen hon som sagt det?
- Taylor, jag har varit en otroligt dålig mamma och jag vet det. 
Hon gick fram och satte sig på sängkanten bredvid mig och tårar kröp fram i hennes ögon.
- Mamma, säg inte så... 
Jag satte mig upp jag med. 
- Jag var bara så orolig över dig. Men nu förstår jag hur du känner, och du måste åka till honom. Han mår ju bara dåligt av det här, och du med. 
Först då insåg jag att det här var lönlöst. Jag trodde att jag aldrig skulle klara av allt hat, men det var tvärtom. Jag skulle aldrig klara av att vara utan honom, och dessutom att veta att han mådde skit bokstavligt talat.
Jag nickade medans tårarna kom. Jag skulle få träffa honom, han skulle må bra igen. Jag kastade mig om halsen på mamma, det var första gången på flera månader som jag kramade henne.
- På ett vilkor, sa mamma. 
- Vadå? 
- Jag måste få följa med. 
Jag log stort och nickade igen.
- En väninna till mig har två biljetter till konserten ikväll. Hon måste bli av med dem eftersom att hennes dotter blev sjuk, så jag köper dem. Så du får se honom, sen kan vi träffa dem efter konserten.
Jag log ännu större.
- Jag älskar dig mamma!
- Älskar dig med, men nu måste vi skynda oss till New York!

- Guys, we should pick tonight's tweets! ropade Liam genom korridoren.
- Coming! 
- Were's Zayn? frågade Liam.
Alla tittade sig omkring. Plötsligt kom Paul förbi. 
- You can start, he's in the lobby, sa han och nickade bort mot en dörr. 
Vi tittade på varandra, Liam ryckte på axlarna. 
Tillsammans scrollade vi igenom alla tweets. 
- Wait! 
Jag pekade på en tweet och Liam klickade nyfiket på den. 
"I made a mistake, and I just want you to know that I know I was wrong, and I'm ready to go back to the biginning, if you are."
- Oh my god, utbrast Niall. 
Vi tittade på varandra igen. Jag nickade. Alla tänkte samma sak. 
- He will freak out. 
- Pfft, let him. Jag skrattade.

Vi valde ut några tweets till och sedan var det dags för konserten. Zayn var som vanligt nere och pratade inte så mycket med oss, men vi var inte oroliga längre. Snarare förväntansfulla. Vem vet vad som kunde hända nu, speciellt med tanke på att det var över 15 000 personer i byggnaden.

Allt rullade på som vanligt, vi sjöng några låtar, sedan var det dags för Zayn, Niall och mig att sjunga solo. Zayn blickade tomt ut över publiken medan han sjöng. Mitt i refrängen stannade han upp.
- I'm sorry guys. I can't do this... 
Han suckade och satte sig bredvid mig och Harry. Zayn nickade mot Niall som gav honom en klapp på axeln, sedan började han sjunga Stereo Hearts. 
Harry började skratta.
- Shut up, väste jag i hans öra.

Efter några låtar till så började vi svara på tweets. Taylors kom som tvåa och genast blev det ett väldigt liv i publiken. Zayn - som var mot publiken - satt i soffan och reagerade inte av alla skrik.
- Zayn, sa jag i mikrofonen. 
Han svarade inte. 
- Zayn, sa jag igen, lite högre den här gången. 
Han tittade upp.
- Maybe you should answer this? sa jag och nickade mot tweeten.
Publiken skrek värre än någonsin och Zayn vände sig om. Han stirrade framför sig och sedan for hans blick ner där stolsnumret stod.
Han blickade bländat ut över publiken och en strålkastare for ner på Taylor. Hon reagerade lika som Zayn. De stirrade chockad på varandra medan publiken höll andan.

 Stort tack till Evelina (http://ffonedirection.blogg.se) som hjälpte mig med idéer till den här delen, eftersom att det stod tomt till i mitt huvud..