• Startsida
• Kategorier
  • Annat
  • The Corner
• Design av
  • Camilla Fammé

The Corner - Part 01

Del 1

(Taylors perspektiv)

Jag kunde inte släppa blicken från honom. Han var så vacker. Hans nattsvarta hår stod rakt upp och hans gyllenbruna ögon var så vackra att jag fick svårt att andas.

Jag beslutade mig för att det måste varit en dröm, och började förtvivlat nypa mig själv för att vakna ur den pinsamma situationen.

- What are you doing? Frågade han. Han tittade på mig och skrattade osäkert.

Det var alltså ingen dröm...

- Oh god... I'm so sorry, sa jag och försökte sätta mig upp.

Jag skrek av smärta och insåg att min arm nog var bruten - vilket gjorde saken ännu mer pinsam.

Hans ansikte blev genast allvarligt och oroligt igen och plötsligt - som om jag varit en trasdocka - tog han min longboard och mig i sina armar. Jag tittade förvånat på honom. För ett ögonblick tänkte jag  försöka ta mig loss, men smärtan var så stor att jag inte orkade. Han luktade en blandning av rök och en parfym som jag kände igen. Jag kände alla blickar och tjejer som skrek i ryggen på oss, och sedan så somnade jag där, i killens armar.

Jag slog upp ögonen och möttes av ett onaturligt vitt ljus. Jag blundade igen och hörde röster runt mig.

- So you don't know her you say?

En djup mans röst hördes.

- No, we just ran into each other on the street.

Jag kände igen killens speciella dialekt.

- Oh... did she say anything?

- Uhm, no, just that she were sorry and then she screamed because of her arm...

- Okay, I see.

Rösterna gjorde mig nyfiken och jag beslutade mig för att slå upp ögonen i alla fall. Jag tittade jag mig omkring.

- Oh thank god, sa mannen med den ljupa rösten.

Han hade en vit rock på sig, alltså var han nog en doktor.

Allt snurrade runt och jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte röra på armen men hejdade mig när jag såg att den var inpackad i ett tjockt, vitt gips.

- Fan också... viskade jag tyst.

- What are your name? frågade doktorn.

- Taylor, pep jag.

- Okay, so Taylor, unfortunately your arm is broken.

Jag sa ingenting, istället vände jag blicken till killen. Jag rodnade och tittade snabbt tillbaka till doktorn istället när jag såg att killen iaktog mig.

- Taylor, I'm Doctor Alden, and you're hero here is Zayn.

Zayn. Det var så han hette. Jag smakade på ordet i några sekunder.

- Her hero?

Zayn fnös.

- I'm the reason why she's here.

- Stop... Thank you, fick jag fram.

Zayn log och bet sig i läppen.

- You can talk for a moment, I'll be right back.

Doktor Alden gick ut ur rummet och det blev förfärligt tyst.

- Maybe I should call your parents? frågade han.

Zayn såg ut att vara runt 20 år, så det han sa gjorde mig irriterad.

- I'm not a kid... sa jag hest.

- No, you're at the hospital, sa han allvarligt.

Han hade en poäng.

- Give me your phone, sa han bestämt.

Jag gav honom motvilligt min telefon och sedan ringde han min mamma.

Det tog många timmar och tjat innan jag fick komma ut ur sjukhuset. Zayn åkte och jag var besviken över tanken att jag kanske aldrig skulle få se hans vackra ögon igen.

Jag låg nästan hela natten och pratade med Emily via sms. Jag sa inget om Zayn, hon skulle bara bli tokig. Men det blev hon nästan ändå, hon ville veta allt i minsta detalj vad som hade hänt.

Plötsligt fick jag ett annat sms. Mitt hjärta slog ett dubbelslag. "Unknown number" stod det på skärmen.

From "Unknown number" 02.31:

Hey taylor, how do ya feel? x zayn

Mitt hjärta slog fortare och fortare. Jag lade in Zayns nummer och svarade med darriga fingrar.

Vad var det här egentligen? Jag hade aldrig haft en tanke på killar hemma i Sverige. Jag var inte sån. Jag var den som fick lyssna på Emily när hon pratade om dem.

(Zayns perspektiv)

From "Taylor" 02.33: Hi, I'm better thx, how did you get my number? And by the way, you can call me Tay. xx

- Zayn? Are you awake? What the hell are you doing bro? Nialls röst hördes från hans säng.

- Just texting... sa jag medan jag svarade på Taylors sms.

To "Taylor" 02.34: I took it from your phone today.. haha, bradford bad boy you know.. xxx

Det var något med Taylor. Något annorlunda. Hon var inte som alla andra tjejer. Hon hade förmodligen ingen aning om att hon nyss träffat en världskändis, vilket var ganska gulligt.

- Who are you texting?

Niall gick upp ur sängen och kom fram till mig.

- Nobody, sa jag.

- Haha, sure you're texting nobody, sa han och skrattade.

- Shut up Niall.

Jag suckade och ännu ett sms kom.

From "Taylor" 02.34: What do you mean by bradford bad boy? xx

Så hon var inget fan alltså. Det var i och för sig bra, men ändå skrämmande. Frågan var om hon ens visste om One Direction... Vad skulle jag skriva? Skulle jag skriva att jag var en världskändis som kallades för "The Bradford bad boy"? Jag tvekade innan jag skickade iväg ännu ett sms, sedan stängde jag av telefonen och lade mig och sov för att Niall skulle hålla tyst.

From "Zayn" 02.35: Oh... I'll tell you later. Wanna meet me at the corner tomorrow at 5? xoxo

Jag kunde inte släppa blicken från honom. Han var så vacker. Hans nattsvarta hår stod rakt upp och hans gyllenbruna ögon var så vackra att jag fick svårt att andas.

Jag beslutade mig för att det måste varit en dröm, och började förtvivlat nypa mig själv för att vakna ur den pinsamma situationen.

- What are you doing? Frågade han. Han tittade på mig och skrattade osäkert.

Det var alltså ingen dröm...

- Oh god... I'm so sorry, sa jag och försökte sätta mig upp.

Jag skrek av smärta och insåg att min arm nog var bruten - vilket gjorde saken ännu mer pinsam.

Hans ansikte blev genast allvarligt och oroligt igen och plötsligt - som om jag varit en trasdocka - tog han min longboard och mig i sina armar. Jag tittade förvånat på honom. För ett ögonblick tänkte jag  försöka ta mig loss, men smärtan var så stor att jag inte orkade. Han luktade en blandning av rök och en parfym som jag kände igen. Jag kände alla blickar och tjejer som skrek i ryggen på oss, och sedan så somnade jag där, i killens armar.

Jag slog upp ögonen och möttes av ett onaturligt vitt ljus. Jag blundade igen och hörde röster runt mig.

- So you don't know her you say?

En djup mans röst hördes.

- No, we just ran into each other on the street.

Jag kände igen killens speciella dialekt.

- Oh... did she say anything?

- Uhm, no, just that she were sorry and then she screamed because of her arm...

- Okay, I see.

Rösterna gjorde mig nyfiken och jag beslutade mig för att slå upp ögonen i alla fall. Jag tittade jag mig omkring.

- Oh thank god, sa mannen med den ljupa rösten.

Han hade en vit rock på sig, alltså var han nog en doktor.

Allt snurrade runt och jag fick inte fram ett ljud. Jag försökte röra på armen men hejdade mig när jag såg att den var inpackad i ett tjockt, vitt gips.

- Fan också... viskade jag tyst.

- What are your name? frågade doktorn.

- Taylor, pep jag.

- Okay, so Taylor, unfortunately your arm is broken.

Jag sa ingenting, istället vände jag blicken till killen. Jag rodnade och tittade snabbt tillbaka till doktorn istället när jag såg att killen iaktog mig.

- Taylor, I'm Doctor Alden, and you're hero here is Zayn.

Zayn. Det var så han hette. Jag smakade på ordet i några sekunder.

- Her hero?

Zayn fnös.

- I'm the reason why she's here.

- Stop... Thank you, fick jag fram.

Zayn log och bet sig i läppen.

- You can talk for a moment, I'll be right back.

Doktor Alden gick ut ur rummet och det blev förfärligt tyst.

- Maybe I should call your parents? frågade han.

Zayn såg ut att vara runt 20 år, så det han sa gjorde mig irriterad.

- I'm not a kid... sa jag hest.

- No, you're at the hospital, sa han allvarligt.

Han hade en poäng.

- Give me your phone, sa han bestämt.

Jag gav honom motvilligt min telefon och sedan ringde han min mamma.

Det tog många timmar och tjat innan jag fick komma ut ur sjukhuset. Zayn åkte och jag var besviken över tanken att jag kanske aldrig skulle få se hans vackra ögon igen.

Jag låg nästan hela natten och pratade med Emily via sms. Jag sa inget om Zayn, hon skulle bara bli tokig. Men det blev hon nästan ändå, hon ville veta allt i minsta detalj vad som hade hänt.

Plötsligt fick jag ett annat sms. Mitt hjärta slog ett dubbelslag. "Unknown number" stod det på skärmen.

From "Unknown number" 02.31: Hey taylor, how do ya feel? x zayn

Mitt hjärta slog fortare och fortare. Jag lade in Zayns nummer och svarade med darriga fingrar.

Vad var det här egentligen? Jag hade aldrig haft en tanke på killar hemma i Sverige. Jag var inte sån. Jag var den som fick lyssna på Emily när hon pratade om dem. 

From "Taylor" 02.33: Hi, I'm better thx, how did you get my number? And by the way, you can call me Tay. xx

- Zayn? Are you awake? What the hell are you doing bro? Nialls röst hördes från hans säng.

- Just texting... sa jag medan jag svarade på Taylors sms.

To "Taylor" 02.34: I took it from your phone today.. haha, bradford bad boy you know.. xxx

Det var något med Taylor. Något annorlunda. Hon var inte som alla andra tjejer. Hon hade förmodligen ingen aning om att hon nyss träffat en världskändis, vilket var ganska gulligt.

- Who are you texting?

Niall gick upp ur sängen och kom fram till mig.

- Nobody, sa jag.

- Haha, sure you're texting nobody, sa han och skrattade.

- Shut up Niall.

Jag suckade och ännu ett sms kom.

From "Taylor" 02.34: What do you mean by bradford bad boy? xx

Så hon var inget fan alltså. Det var i och för sig bra, men ändå skrämmande. Frågan var om hon ens visste om One Direction... Vad skulle jag skriva? Skulle jag skriva att jag var en världskändis som kallades för "The Bradford bad boy"? Jag tvekade innan jag skickade iväg ännu ett sms, sedan stängde jag av telefonen och lade mig och sov för att Niall skulle hålla tyst.

To "Taylor" 02.36: Oh... I'll tell you later. Wanna meet me at the corner tomorrow at 5? xoxo

---

---

Usch, den här delen blev jättedålig... Bara för det så lägger jag upp 2:an idag också. Tro mig, det blir bättre så sluta inte läsa :) Tack för över 20 kommentarer igår när jag bad om 10. ♥
UPDATE: Vill dock ha minst 5 kommentarer till 2an ;)

UPDATE2: Om jag inte hinner lägga upp den idag så får ni den imorgon bitti! Ska vara borta hela kvällen. xx

Omfg! Jätte bra ju!:D

Superbra! Längtar till 2aN ! ;)

Give me part 2! :))

Mer mer mer nu Johanna!!!<3 älskar den<3

Jätte bra tyckte jag!

Jag bara längtar sååååååååhhääääääääääääär mycket till 2:an!

superbra!

längtar till tvåan, denna är helt ärligt den bästa av de många som jag har läst. jag läser tre nu, denna är den ABSOLUT bästa av dem, och av alla andra förstås, grymt!

åh, asbra ju ;)

Oh my god, detta kommer säkert bli en fett bra ff! Längtar verkligen till kapitel två! :D <3

Du har ett riktigt bra språk, och det är allt jag kräver i en ff. Den är verkligen jättebra :)

inte alls dåligt ju :o

superbra! :D

Intressant blogg :)

okej då förstår jag grejen med blandningen av språken. har läst klart part 2 och du skriver så man rycks med.. (: himla bra